Aah!

Jag är bara några sidor in i McEwans Hetta (Solar) och måste redan citera. Huvudpersonen är en gammal och trött nobelpristagare i fysik. Om domedagsstämningen i klimatförändringsfrågor:

Förvarningarna hade en gammaltestamentlig klang, en air av hemsökelse med bölder och paddor, som lät ana en djup och oföränderlig, månghundraårig benägenhet att tro att man alltid levde i de yttersta dagarna, att ens eget frånfälle var direkt förbundet med världens undergång och därmed blev mer begripligt, eller helt enkelt var en liten aning mindre irrelevant.

Ett ämne jag lite tangerade i mina mad-woman-ravings i det här inlägget.

Åh, och nu börjar han prata om kvantmekanik som det gränsland där matematisk stränghet besegrar sunda förnuftet och där de som är lagda för mystik kan hitta vadhelst de behövde, och påstå att vetenskapen var deras bevis. McEwan - jag tror jag förlåter dig för Atonement!