The Lie Tree

" Faith had always told herself that she was not like other ladies. But neither, it seemed, were other ladies. "

Kanske bästa boken jag läst hittills i år?

Hardinge skriver ungdomsböcker som alla faller in i fantasygenren och alla är helt olika varandra. Varje värld är så extremt häpnadsväckande och fullständigt självklar att jag förstår bara inte hur allt ryms i hennes huvud!

Jag gillar hur Hardinge själv beskriver The Lie Tree på sin blogg:

" To be honest, I can’t quite remember the moment where I thought: “I know what the world needs – a Victorian Gothic murder mystery featuring deception, palaeontology,  postmortem photography, feminism, blasting powder and mendacity-munching plant life.” "

Och The Book Smugglers, som introducerade mig till Hardinges böcker från första början, beskriver den såhär:

" Just like all of Frances Hardinge’s books before this, The Lie Tree is a complex narrative of subtle interwoven storylines that are surprising, dark, sad and incredibly beautiful. In fact, I’d say this is Hardinge’s most beautiful book to date. That sort of beauty that comes from things that are so real they feel make you like your heart has been pierced. But in the nicest way possible. "

(Obs att den recensionen innehåller små spoilers. Inga stora dock.)

En sak som jag älskade med The Lie Tree var miljön. Viktorianskt, en stormig liten ö, obehagliga små uppstoppade djur i biblioteket osv osv, inte så konstigt att jag fastnade för hela atmosfären från första kapitlet. I jämförelse med de två andra böckerna jag läst av Hardinge (A Face Like Glass och Cuckoo Song) så var fantasyelementen väldigt begränsade och gjorde att The Lie Tree kändes mer som en historisk roman än fantasy.

Så till det jag gillade allra mest. Himla svårt att beskriva det här men Faith är så TUFF! Hon hämnas, hon manipulerar, hon kalkylerar och planerar och hon är bra på det! Visst, hon lyckas inte med precis allt och hon inser saker om sig själv och världen och lär sig och så men jag märker när jag läser att det är så väldigt sällan en 14-årig tjej tillåts vara alla de här sakerna utan att berättelsen slår tillbaka. Och så är det förstås skönt att följa med en huvudperson som ser ledtrådarna och fattar saker före jag gör det. Få saker är mer irriterande än när en bok berättar åt dig att huvudpersonen är intelligent och sedan bara laadidaa här snubblar jag runt från den ena livsfarliga situationen till den andra samtidigt som enorma ledtrådar bara studsar bort från min tjocka, tjocka skalle. 

Ja och så naturvetenskap och feminism och ååååh.

PS. Go ahead. Googla "postmortem photography". You know you want to.