Ray jobbar på en cafeteria på campus efter att ha tagit en paus i studierna (på obestämd tid) och hyr ett rum i sin ex-styvfars källare och umgås egentligen bara med sin tioåriga ex-styvbror. Saker är inte så fantastiska. Wyatt är en toppstudent och "frat boy" och kommer till cafeterian tillsammans med sina fulla kompisar, som beter sig ganska så svinigt mot Ray. Ah, vilken meet cute. Efter det kan det ju bara gå uppåt.
Nä alltså ärligt talat, det är en riktigt bra romance. Och all angst och drama och "gaah jag är så missförstådd och misslyckad" som är typisk för den här genren (NA = new adult = typ college romance) funkar faktiskt här. Visst, jag ser att vissa Goodreadsrecensioner menar att Ray var alldeles för besvärlig och arg på hela världen men jag... håller inte alls med. Jag sympatiserade väldigt mycket. Med både Ray och Wyatt.
Ray är genderqueer/icke-binär och identifierar sig varken som kvinna eller man. Det här är en grej som inte påverkar själva romanceaspekten - och det var ju himla skönt - men det spelar däremot en roll i Rays problem med studierna och familjen.
PS. Det här förlaget (Samhain) har väldigt hjälpsamma kategorier/taggar för sina böcker. Ofta säger de mer än själva beskrivningen. Till exempel för den här: College, LGBTQ, Nonbinary gender, Queer, Gender bending. Och vartenda ett av de där orden känns ju som ett härligt fuck you åt Sannfinländarna (ja, det kan ha bidragit till att jag valde den här boken, för det här var strax efter nyheten om den där flicka/pojke-kampanjen).
Jag valde mellan den här och Nothing Like Paris, som också har rätt fantastiska taggar: College, Small town, Multicultural, Friends to lovers, New adult, Reunion, MM, Alcoholism, Anger management, Music, Banjo, Guitar, Farms, Organic food. HUR kan man inte bli nyfiken på den liksom?!
Nä alltså ärligt talat, det är en riktigt bra romance. Och all angst och drama och "gaah jag är så missförstådd och misslyckad" som är typisk för den här genren (NA = new adult = typ college romance) funkar faktiskt här. Visst, jag ser att vissa Goodreadsrecensioner menar att Ray var alldeles för besvärlig och arg på hela världen men jag... håller inte alls med. Jag sympatiserade väldigt mycket. Med både Ray och Wyatt.
Ray är genderqueer/icke-binär och identifierar sig varken som kvinna eller man. Det här är en grej som inte påverkar själva romanceaspekten - och det var ju himla skönt - men det spelar däremot en roll i Rays problem med studierna och familjen.
"Thanks." He gave me a sidelong look. "Where I come from if a girl says nice things about a guy's truck it really means something."
"Yeah?" My smile came back. "And what does it mean if a guy says nice things about your truck?"
"Doesn't happen. Guys don't compliment each other's trucks." His gaze slid up and down my body, his eyebrows performing a goofily exaggerated dance over his bright green eyes. "They only dis 'em when they suck."
"Oh, right." I smacked my forehead. "You caught me. I must be a girl."
PS. Det här förlaget (Samhain) har väldigt hjälpsamma kategorier/taggar för sina böcker. Ofta säger de mer än själva beskrivningen. Till exempel för den här: College, LGBTQ, Nonbinary gender, Queer, Gender bending. Och vartenda ett av de där orden känns ju som ett härligt fuck you åt Sannfinländarna (ja, det kan ha bidragit till att jag valde den här boken, för det här var strax efter nyheten om den där flicka/pojke-kampanjen).
Jag valde mellan den här och Nothing Like Paris, som också har rätt fantastiska taggar: College, Small town, Multicultural, Friends to lovers, New adult, Reunion, MM, Alcoholism, Anger management, Music, Banjo, Guitar, Farms, Organic food. HUR kan man inte bli nyfiken på den liksom?!
No comments:
Post a Comment