Station Eleven

En hjärtskärande vacker postapokalyptisk berättelse. Största delen av boken utspelar sig femton år efter att en epidemi dödar 99% av alla människor på jorden. Berättelsen följer några till synes orelaterade överlevande och deras kamp i en helt ny vardag.

Och allt det där får det att låta som att det är mer highbrow litterärt än fängslande scifi men faktum är att jag inte kunde slita mig. Här finns visserligen inga typiska action-scener eller hjältar eller cliffhangers men det är något i Mandels lågmälda skildring (alltså valet att hoppa till femton år efter katastrofen t.ex.) som gör att hela mänskligheten blir huvudperson samtidigt som alla små sidospår blir spännande.  

" No more Internet. No more social media, no more scrolling through litanies of dreams and nervous hopes and photographs of lunches, cries for help and expressions of contentment and relationship-status updates with heart icons whole or broken, plans to meet up later, pleas, complaints, desires, pictures of babies dressed as bears or peppers for Halloween. No more reading and commenting on the lives of others, and in so doing, feeling slightly less alone in the room. No more avatars. "

Emily St. John Mandel, Station Eleven

Den påminde mig om Wyndhams scifi-klassiker The Day of the Triffids (möjligtvis för att jag inte har läst så himla många postapokalyptiska böcker) där ungefär 99% av mänskligheten blir blinda efter ett meteorregn. Det som först verkar vara en berättelse om de skräckinjagande monsterväxterna (triffiderna) visar sig vara en tankeväckande berättelse om civilisationen i en postapokalyptisk värld.

PS. Den är very 50s - på gott och ont!

" And we danced, on the brink of an unknown future, to an echo from a vanished past. "

- John Wyndham, The Day of the Triffids

Dark Satanic Mills

Aah, Marcus Sedgwick, min nya favorit. 

Jag läste hans serieroman, Dark Satanic Mills, för ett tag sedan. Den som han skrivit tillsammans med sin bror Julian Sedgewick och illustratörerna John Higgins och Marc Olivent. Det är en mörk dystopisk historia med religiösa fanatiker och rebelliska ateister. Det är en fartfylld och häftig berättelse med typiska Sedgwick-inslag men den når ändå inte upp till nivån på de andra böckerna jag läst av honom. Rent grafiskt funkar det bra men jag blir inte överförtjust i illustrationerna.

Uprooted

Så många älskade den här boken. Jag har varit nyfiken på Noviks böcker ett tag nu och den här kändes som ett bra val med tanke på att det är en standalone.

Our Dragon doesn’t eat the girls he takes, no matter what stories they tell outside our valley. We hear them sometimes, from travelers passing through. They talk as though we were doing human sacrifice, and he were a real dragon. Of course that’s not true: he may be a wizard and immortal, but he’s still a man, and our fathers would band together and kill him if he wanted to eat one of us every ten years. 

Agnieszka blir förstås vald av "The Dragon". Draken skyddar invånarna i dalen från den seriously otäcka Skogen. Skogen kan döda dig på många kreativa sätt och har du vistats i den måste du genomgå obehagliga behandlingar och även om det verkar som att all skogens korruption är bortrensad och du verkar helt som dig själv så kan du ändå ha en liten osynlig del av skogen kvar i dig och plötsligt bara skära halsen av dig själv. Eller din familj. 

Inte så söt fantasy som det kanske ser ut att vara. Verkligen inte. Det är en imponerande värld som Novik bygger upp, inspirerad av polska folksagor och  full med drakar och magi och prinsar - och hon gör den ny och spännande. 

Jag är förstås väldigt förtjust i Draken och hans kalla och sarkastiska personlighet. Förhållandet mellan honom och Agnieszka är pure gold. Okej han är den mäktigaste trollkarlen i riket och ca. 150 år gammal så det är ett rätt skevt maktförhållande där men å andra sidan visar sig Agnieszka ha oanade krafter och det dröjer inte länge före de börjar samarbeta på lika villkor och när de gör det är det hur coolt som helst. Draken är också varken supersnygg eller superstark och vi ser alla hans brister tydligt genom Agnieszkas ögon. 

Annat som är awesome: förhållandet mellan Agnieszka och hennes bästa vän Kasia, där de båda tillåts växa och förändras (och de tvingas till det väldigt snabbt och mycket!) och deras förhållande växer och förändras. Agnieszkas styrka och mod och KICK ASS-attityd är ett sant nöje att beskåda.

Jag har ett problem med den här boken och det är att Agnieszka hör till en viss typ av kvinnliga huvudpersoner som irriterar mig och får mig att sucka högt flera gånger. Först fattar hon inte att Draken lär henne magi och sedan fattar hon inte varför magi kan vara livsviktigt och sedan fattar hon inte varför det är så viktigt att hålla tyst om en sak och sedan fattar hon inte varför det inte lönar sig att högt och tydligt visa vad hon tycker om alla inflytelserika personer vid hovet osv osv. Det går förstås bra ändå och allt det här passar bra in i storyn men alltså jag blir så irriterad! Och det här med att hon lyckas smutsa ner alla fina klänningar hon har på sig genast och trassla till sitt hår och hon är så himla känslosam och spontan och härlig och hoppar in i allt genast och stannar inte och funderar över saker alls och hon har liksom en annan slags (mer kvinnlig?) magi än Draken, som däremot är betydligt bättre på att strategisera medan hon bara lallar runt och plockar växter och magin bara flödar ur henne.

Alltså. Det är inte du - det är jag. Det här händer ofta för mig. Och det är ju bara hennes personlighet. Och en orsak till varför jag störde mig mer än normalt på det här är att jag nyss hade läst The Lie Tree och Faith var en så fantastisk och ovanlig (kvinnlig) huvudperson så det blev en tydlig kontrast.

“I don't want more sense!" I said loudly, beating against the silence of the room. "Not if sense means I'll stop loving anyone. What is there besides people that's worth holding on to?” 

Okej, hon har ju en poäng där.

Öppet önskemål

Nu när Lady Dahmer inte bloggar så flitigt så skriver hon mycket smart på instagram om t.ex. kroppsideal och fat shaming.

" Öppet önskemål till alla kvinnor! Sluta prata offentligt så andra hör om:
1. Din kost
2. Socker
3. Träning
4. Din putande mage - dvs om sådana ämnen som får andra kvinnor att fundera på om de också borde tänka på eller förändra sin kost, sin sockerkonsumtion, sin träning, sina kroppar. Var inte en livs levande walking veckotidning. Självhat och kroppsångest smittar. " 

Håller med 100%. Har själv försökt de senaste åren att inte kommentera andras eller eget utseende. Helt onödigt. Vem fan mår bättre av att höra vad jag tycker om mina lår?

PS. Hon har också börjat måla (igen) och wow så fantastiska tavlor! Hoppas hon börjar sälja prints. Dessutom: tatueringar och inredning.

GAY. AMISH. ROMANCE.

För ett tag sedan så stötte jag på den här pärlan på Goodreads och den gick förstås genast in på min Because Why The Hell Not-hylla:

A Forbidden Rumspringa by Keira Andrews


Sweet BABY Jesus there is GAY. AMISH. ROMANCE.

View all my reviews

Och nu är den på specialpris för 0,99$.

KLICKKLICKKLICK rakt in i min kindle.

Tequila!

När dök den första Tequilaflaskan upp i Bowens senaste frågar ni? Jo, endast 15% in i boken! Rekord. Tror jag.

PS. Tuukka Rask har nämnts. I approve.

100 Swoon-Worthy Romances

Ni vet hur jag gillar listor. Och romance. Nu har NPR (National Public Radio, USA) gjort en lista på hundra romancefavoriter. Den är sammanställd med hjälp av läsarförslag och en expertpanel så för en gångs skull har vi fått en riktigt bra lista. Perfekt för nya och nyfikna romanceläsare.

Happy Ever After: 100 Swoon-Worthy Romances

Check it out!

Peeing

“Peeing is like a good book in that it is very, very hard to stop once you start.”

- John Green, Paper Towns

Läsläget: stjärnänglar, pappersstäder & nakenbad

Läser just nu: Paper Towns! Superbra. Ska bli jättekul att se filmen också.

Läste just ut: Boksmugglarnas senaste mininovell Luminous, av A.E. Ash.  

On a planet far removed from everything, the last human and a fallen star find companionship in each other–and perhaps something more.

Läser snart: Sarina Bowens senaste hockey romance kom ut igår och den här är ett samarbete med Elle Kennedy och såhär gick det tydligen till:

 Så det ska bli intressant.

You're not just wrong

Måste bara säga att ingen säger det här:

bättre än Charlotte. Läs hennes smarta inlägg om "antimångkultur" och "könsneutrala barn".

Oh hi!

Nu ska jag vara tre veckor i Österbotten med bl.a. de här typerna:

Min very återhållsamma bokpackning:

Paper Towns som vi ska läsa med min bokklubb*, läsplattan som innehåller massor av olästa skatter och så Lövestams tjocka, råsa Tillbaka till henne, som jag inte kunde låta bli att packa med.

Såhär ser jag ut idag (observera att hen på t-skjortan faktiskt är ett par nyanser blekare):

* Med min skypebokklubb that is. Med min whatsappbokklubb ska vi läsa Nineteen Eighty-Four, men den tänkte jag hinna med senare.

Oh yeah!

The Cellar eller När Mitt Fangirlhjärta Krossades

Minette Walters har skrivit flera av mina absoluta deckarfavoriter. Jag blev en trogen fangirl redan i högstadieåldern ungefär när jag läste Iskällaren och Blomsterkronan, och jag minns att jag köpte The Chameleon's Shadow - inbunden - genast när den kom ut 2007.

Sedan hade hon en lång paus och novellen A Dreadful Murder (jag tyckte om den) kom ut 2013 och så nu äntligen, The Cellar, som är nästan lika tunn som hennes noveller och genren är skräck den här gången, inte deckare, men jag var förstås hur förväntansfull som helst. 

Den känslan förvandlades snabbt till besvikelse när jag började läsa. Den här boken är, tyvärr, så dålig att jag är tvungen att ta fram vår vän the Nopetopus.

Första tecknet på att den kanske inte skulle leva upp till förväntningarna fick jag när Helena på Dark Places bloggade om den. Hon slutade läsa pga att den översteg hennes gräns för mörker. Jag vet. JAG VET. Borde antagligen ha anat större oråd. Även om Walters böcker alltid har haft riktigt obehagliga inslag så har det hittills också varit vasst och bra. Jag tror också, som Helena, att den här boken helt enkelt saknar något.

Walters bara öser på med hemskheter efter hemskheter. Jag vet ju att det finns barn som blir såhär illa behandlade som Muna blir, och som är såhär pass utsatta och hjälplösa i samhället. Jag vet det, men jag vill också känna det. Och kanske om den här berättelsen skulle innehålla människor istället för de här platta karikatyrerna så skulle jag göra det också.

Varför måste våldet och äcklet beskrivas så ingående? Och varför måste det vara så pass kopplat till hudfärg och "kultur"? (Helena tog upp det här också.) Varför ska de enda människorna i Munas omgivning som verkar vara någorlunda vettiga vara vita? Varför ska det så ingående beskrivas hur feta två av personerna är? Och det i samband med hur äckliga och lata och elaka de är. 

Det är klart det ska finnas berättelser om ondskefulla personer av alla färger och former men när de här sakerna beskrivs så pass ingående så kan jag inte undgå att ställa de där frågorna och det är de som till sist blir för många och tunga och gör att hela den här historien faller ihop för mig.  

Jag läste vidare i hopp om att något spännande och oväntat skulle hända mot slutet men nej, det var både tråkigt och jobbigt hela vägen.

Cold, rainy days

Kanske är det allt du behöver veta

Böcker om mörka hemligheter, intensiva vänskapsförhållanden och poor rich kids brukar oftast inte vara i min smak. Och just de där mörka hemligheterna var faktiskt inte heller i min smak här. De kändes nästan lite för over the top och orealistiska. De passar inte riktigt in.

Så varför tyckte jag då så mycket om den här boken ändå?

Svar: de där vänskapsförhållandena. Mellan Cadence och hennes tre bästa vänner ("Lögnarna"). Så himla fina. Det är verkligen de som gör den här boken speciell och de är förstås också intrasslade i de där hemligheterna och just de delarna av hemligheterna tyckte jag mycket om. *Onödigt svävande här pga spoilers*. De andra förhållandena i boken - mellan Cadence och hennes andra släktingar t.ex. - är också fina (och sorgliga!), även om de förstås överskuggas av huvudpersonerna. 

 

(Och nej - jag kunde verkligen inte gissa det där slutet OMG!)