Så många älskade den här boken. Jag har varit nyfiken på Noviks böcker ett tag nu och den här kändes som ett bra val med tanke på att det är en standalone.
Our Dragon doesn’t eat the girls he takes, no matter what stories they tell outside our valley. We hear them sometimes, from travelers passing through. They talk as though we were doing human sacrifice, and he were a real dragon. Of course that’s not true: he may be a wizard and immortal, but he’s still a man, and our fathers would band together and kill him if he wanted to eat one of us every ten years.
Agnieszka blir förstås vald av "The Dragon". Draken skyddar invånarna i dalen från den seriously otäcka Skogen. Skogen kan döda dig på många kreativa sätt och har du vistats i den måste du genomgå obehagliga behandlingar och även om det verkar som att all skogens korruption är bortrensad och du verkar helt som dig själv så kan du ändå ha en liten osynlig del av skogen kvar i dig och plötsligt bara skära halsen av dig själv. Eller din familj.
Inte så söt fantasy som det kanske ser ut att vara. Verkligen inte. Det är en imponerande värld som Novik bygger upp, inspirerad av polska folksagor och full med drakar och magi och prinsar - och hon gör den ny och spännande.
Jag är förstås väldigt förtjust i Draken och hans kalla och sarkastiska personlighet. Förhållandet mellan honom och Agnieszka är pure gold. Okej han är den mäktigaste trollkarlen i riket och ca. 150 år gammal så det är ett rätt skevt maktförhållande där men å andra sidan visar sig Agnieszka ha oanade krafter och det dröjer inte länge före de börjar samarbeta på lika villkor och när de gör det är det hur coolt som helst. Draken är också varken supersnygg eller superstark och vi ser alla hans brister tydligt genom Agnieszkas ögon.
Annat som är awesome: förhållandet mellan Agnieszka och hennes bästa vän Kasia, där de båda tillåts växa och förändras (och de tvingas till det väldigt snabbt och mycket!) och deras förhållande växer och förändras. Agnieszkas styrka och mod och KICK ASS-attityd är ett sant nöje att beskåda.
Jag har ett problem med den här boken och det är att Agnieszka hör till en viss typ av kvinnliga huvudpersoner som irriterar mig och får mig att sucka högt flera gånger. Först fattar hon inte att Draken lär henne magi och sedan fattar hon inte varför magi kan vara livsviktigt och sedan fattar hon inte varför det är så viktigt att hålla tyst om en sak och sedan fattar hon inte varför det inte lönar sig att högt och tydligt visa vad hon tycker om alla inflytelserika personer vid hovet osv osv. Det går förstås bra ändå och allt det här passar bra in i storyn men alltså jag blir så irriterad! Och det här med att hon lyckas smutsa ner alla fina klänningar hon har på sig genast och trassla till sitt hår och hon är så himla känslosam och spontan och härlig och hoppar in i allt genast och stannar inte och funderar över saker alls och hon har liksom en annan slags (mer kvinnlig?) magi än Draken, som däremot är betydligt bättre på att strategisera medan hon bara lallar runt och plockar växter och magin bara flödar ur henne.
Alltså. Det är inte du - det är jag. Det här händer ofta för mig. Och det är ju bara hennes personlighet. Och en orsak till varför jag störde mig mer än normalt på det här är att jag nyss hade läst The Lie Tree och Faith var en så fantastisk och ovanlig (kvinnlig) huvudperson så det blev en tydlig kontrast.
Okej, hon har ju en poäng där.
Agnieszka blir förstås vald av "The Dragon". Draken skyddar invånarna i dalen från den seriously otäcka Skogen. Skogen kan döda dig på många kreativa sätt och har du vistats i den måste du genomgå obehagliga behandlingar och även om det verkar som att all skogens korruption är bortrensad och du verkar helt som dig själv så kan du ändå ha en liten osynlig del av skogen kvar i dig och plötsligt bara skära halsen av dig själv. Eller din familj.
Inte så söt fantasy som det kanske ser ut att vara. Verkligen inte. Det är en imponerande värld som Novik bygger upp, inspirerad av polska folksagor och full med drakar och magi och prinsar - och hon gör den ny och spännande.
Jag är förstås väldigt förtjust i Draken och hans kalla och sarkastiska personlighet. Förhållandet mellan honom och Agnieszka är pure gold. Okej han är den mäktigaste trollkarlen i riket och ca. 150 år gammal så det är ett rätt skevt maktförhållande där men å andra sidan visar sig Agnieszka ha oanade krafter och det dröjer inte länge före de börjar samarbeta på lika villkor och när de gör det är det hur coolt som helst. Draken är också varken supersnygg eller superstark och vi ser alla hans brister tydligt genom Agnieszkas ögon.
Annat som är awesome: förhållandet mellan Agnieszka och hennes bästa vän Kasia, där de båda tillåts växa och förändras (och de tvingas till det väldigt snabbt och mycket!) och deras förhållande växer och förändras. Agnieszkas styrka och mod och KICK ASS-attityd är ett sant nöje att beskåda.
Jag har ett problem med den här boken och det är att Agnieszka hör till en viss typ av kvinnliga huvudpersoner som irriterar mig och får mig att sucka högt flera gånger. Först fattar hon inte att Draken lär henne magi och sedan fattar hon inte varför magi kan vara livsviktigt och sedan fattar hon inte varför det är så viktigt att hålla tyst om en sak och sedan fattar hon inte varför det inte lönar sig att högt och tydligt visa vad hon tycker om alla inflytelserika personer vid hovet osv osv. Det går förstås bra ändå och allt det här passar bra in i storyn men alltså jag blir så irriterad! Och det här med att hon lyckas smutsa ner alla fina klänningar hon har på sig genast och trassla till sitt hår och hon är så himla känslosam och spontan och härlig och hoppar in i allt genast och stannar inte och funderar över saker alls och hon har liksom en annan slags (mer kvinnlig?) magi än Draken, som däremot är betydligt bättre på att strategisera medan hon bara lallar runt och plockar växter och magin bara flödar ur henne.
Alltså. Det är inte du - det är jag. Det här händer ofta för mig. Och det är ju bara hennes personlighet. Och en orsak till varför jag störde mig mer än normalt på det här är att jag nyss hade läst The Lie Tree och Faith var en så fantastisk och ovanlig (kvinnlig) huvudperson så det blev en tydlig kontrast.
“I don't want more sense!" I said loudly, beating against the silence of the room. "Not if sense means I'll stop loving anyone. What is there besides people that's worth holding on to?”
Okej, hon har ju en poäng där.
No comments:
Post a Comment