Station Eleven

En hjärtskärande vacker postapokalyptisk berättelse. Största delen av boken utspelar sig femton år efter att en epidemi dödar 99% av alla människor på jorden. Berättelsen följer några till synes orelaterade överlevande och deras kamp i en helt ny vardag.

Och allt det där får det att låta som att det är mer highbrow litterärt än fängslande scifi men faktum är att jag inte kunde slita mig. Här finns visserligen inga typiska action-scener eller hjältar eller cliffhangers men det är något i Mandels lågmälda skildring (alltså valet att hoppa till femton år efter katastrofen t.ex.) som gör att hela mänskligheten blir huvudperson samtidigt som alla små sidospår blir spännande.  

" No more Internet. No more social media, no more scrolling through litanies of dreams and nervous hopes and photographs of lunches, cries for help and expressions of contentment and relationship-status updates with heart icons whole or broken, plans to meet up later, pleas, complaints, desires, pictures of babies dressed as bears or peppers for Halloween. No more reading and commenting on the lives of others, and in so doing, feeling slightly less alone in the room. No more avatars. "

Emily St. John Mandel, Station Eleven

Den påminde mig om Wyndhams scifi-klassiker The Day of the Triffids (möjligtvis för att jag inte har läst så himla många postapokalyptiska böcker) där ungefär 99% av mänskligheten blir blinda efter ett meteorregn. Det som först verkar vara en berättelse om de skräckinjagande monsterväxterna (triffiderna) visar sig vara en tankeväckande berättelse om civilisationen i en postapokalyptisk värld.

PS. Den är very 50s - på gott och ont!

" And we danced, on the brink of an unknown future, to an echo from a vanished past. "

- John Wyndham, The Day of the Triffids