Erection complete & congratulation.

Olga och Anja kom på torsdag och på fredag morgon tog vi tåget till Åbo. Ni vet den här värmeböljan vi hade alldeles nyligen? Nåja, det var ungefär exakt då vi satt på tåget till Ruisrock som den tog slut. Jag skrev arga meddelanden åt min meteorologkompis:

Lisa! Det regnar i Karis!!! Regnar det i Åbo också??? Kommer det att göra det hela helgen??? Vi sitter på tåget påväg till ruisrock och dehä vädret e ju just tyypiskt! Självklart har ingen av oss med nåmer än en huppare ;)

Nåja. Vi överlevde. Skitkallt var det nog om nätterna. (Jag hade med mig vinterjackan till Roskilde förra sommaren! Och jag behövde den! Danmark! Solen står ju för fan nästan i zenit där! Hur i fridens namn kunde jag vara så dum att jag tänkte att man kan bo i tält i ÅBO med en huppare?! Jag skyller det på solsting från den där nyss nämnda helcrazyiga värmeböljan.)

Olga och jag satt ihop tältet på 10 min, medan instruktionerna sakta men säkert regnade bort. Ingendera av oss hade nånsin gjort det förr. Sista punkten i instruktionerna:



Stretch the flysheet & tighten all corners and guy ropes. Erection complete & congratulation.






Det skålade vi på.

På fredagen hamnade jag av nån svårförklarlig orsak mitt bland alla galna Children of Bodom fans. Och jag tänkte såhär: Inte illa, inte illa. Den här killen är ju rätt så begåvad. Mina favoriter på fredagen var utan tvekan Disturbed. Helt fantastiskt bra. David Draiman kom ut på scenen looking like this:



Made quite an entrance. Anja var redan ett stort fan men till och med Olga blev helt såld när hon hörde deras version av Tears for Fears låt Shout.

Sedan for Olga och jag på öl och tittade på Slipknot lite from a safe distance sådär (dessutom har jag sett dem förr)... Olga hade redan gett upp allt hopp om att "ta hand om lilla Anja" så vi skickade iväg henne mitt i högen av vilda och fulla Slipknot fans. (Anja är lite som en lillasyster åt Olga. Anja är också ett metal freak.)

På lördagen tog jag en dusch i iskallt vatten och sedan gick vi direkt till ölserveringen och tittade därifrån på Scandinavian Music Group, CMX och Eppu Normaali.



Sedan blev det Disco Ensemble, In Flames, The Living End (australiensk punk) och Mew. Mew Mew Mew Mew Mew...



Are you, my lady are you, my lady aaaaaaaaare you...............?

Jag såg dem första gången på Provinssi för några år sedan och blev förtjust. Nu är jag överförtjust!

Sedan var det tre timmars busskö till campingbussarna (till vårt camping var det ca 5 km) så vi gick. Läs texten på Mew-scenen.

Cold is the night

Indeed it is. Aldrig har det varit skönare att hitta ett litet litet grönt tält.

Sedan blev det söndag och då vaknade jag som vanligt först av att solen gassade på tältet och jag måste uuuut och få frisk luft. Olga och Anja sov ganska länge men vi hann just å just till Stratovarius. Vi träffade också Hanna som hade kommit bara för söndagens program. Som jag lite gissade undvek vi skickligt att gå på samma keikkor så vi såg inte så mycket av henne. (Vår musiksmak är ingen perfect match precis.) The Gaslight Anthem visade sig va charmiga och bra. Sedan var det dags för The Crash sista keikka. EVER. Det var känslofyllt och det var vackert.

Amorphis såg vi på ganska långt håll för vi ville va så nära Volbeat som möjligt. Det gjorde ingenting - jag kunde se Tomi Joutsen slänga med sitt hår på scen på 100 meters avstånd också. Vi var ganska många som väntade på Volbeat sisådär två timmar på förhand och gänget som stod bakom oss pratade svenska, ganska högljutt. Plötsligt sa killen som stod rakt bakom mig att "Alltså fan! Igen får jag en sån här LÅNG typ framför mig!!". Gissa om han blev paff när jag vände mig om och pratade svenska med honom. Haha.

Till mindre roliga saker hör att det var ett par typer som blev irriterade på det här gänget och tyckte att de skulle hålla käften eller prata finska. Ännu värre var det på In Flames keikkan då supersweet Anders Fridén pratade svenska med publiken och jag försökte lyssna på vad han sa medan en idiot ropade rakt i mitt öra åt IN FLAMES att dom skulle prata finska för i helvete eller hålla käften och spela en låt. Då blev jag lite upprörd. [De flesta svenska band och artister har ingen koll whatsoever, de vet ingenting om Finland, de tror att finnar inte förstår ett ord svenska medan söta In Flames, som har väldigt många fans i Finland har brytt sig om att ta reda på sånahär saker och är allmänt superartiga och trevliga.]

Nåja. Let's get to the point. VOLBEAT.



Underbart bra! Sjukt fantastiskt bra! I'm speechless.

Vi fick inte Soulweeper 2, däremot fick vi Guitar Gangsters and Cadillac Blood, Mr and Mrs Ness, Hallelujah Goat, Radio Girl, Sad Man's Tongue, Pool of Booze, Booze, Booza, The Human Instrument, The Garden's Tale, Boa, We, Still Counting och en Misfits cover - Angelfuck. Åh. Dom där killarna vet precis hur dom ska fånga mitt hjärta. (Som om int det redan sku va helt sålt.)

Vi gick via Faith No More till busskön och sedan hann vi med en mysstund i tältet (första kvällen som vi inte stupade direkt i säng). Now picture this: Vi sitter ihopkurade i lilla tältet i våra sovsäckar, mitt i natten och pratar om helgen. Vi pratar om Children of Bodom och plötsligt frågar Olga "Where does this name come from?". MOAAAHAHHAHHHAAAAAA. Anja spärrade upp sina söta kajalsvarta ögon och Olga nästan hoppade upp i min famn och började tugga på sin sovsäck.

Ah. The best horror stories are real.

På söndagen höll vi på att försova oss från vårt tåg men det gick bra ändå. Vi for på shopping och "en" öl sedan på kvällen. Vi såg ut ungefär såhär. Tog stan med storm, what else can I say.