Tuesday, April 03, 2012

Att läsa Hunger Games

"Because something is significantly wrong with a creature that sacrifices its children's lives to settle its differences. You can spin it any way you like. [...] But in the end, who does it benefit? No one. The truth is, it benefits no one to live in a world where these things happen."
Suzanne Collins, Mockingjay

En reaktion jag stött på hos sådana som sett filmen och/eller läst boken: Ja, den var bra men hur hittar man på någonting så sjukt/smaklöst/hemskt? En sådan fruktansvärd diktatur och barn som dödar barn. Usch. T.ex. Zandra, när hon gästade Aftonbladet Film sa ungefär att den här sjuka idén borde ha stannat i någons huvud och inte visas på vita duken åt stackars oförberedda tonåringar (åldersgränsen är 12 i Sverige).

Det slår mig att de här människorna läser boken lite som Capitolinvånarna ser på Hungerspelen. Hejar på sin favorit, gråter när någon sympatisk person dör, applåderar när fienden blir skjuten, glömmer det hela efteråt och fortsätter med sina liv. (Tonårstjejerna som fnittrar när de ser Peeta hör till samma kategori.)

För även om jag inte är så bekant med den här genren så undrar jag lite att har folk totalt missat att det handlar om en dystopi? Jag menar nu absolut inte att man inte ska njuta eller låta sig underhållas av den spännande läsningen eller att alla borde läsa den här boken så som jag har läst den och reflektera över samma saker som jag reflekterat över. Självklart inte. Så fungerar inte en roman. Att läsa är personligt. Men. En bok med så pass mycket samhällskritik och symbolism som den här, jag tycker faktiskt att åtminstone någonting borde fastna. Ja, alltså till exempel:

- Fattiga människors barn. "Raised for the slaughter", som Arcade Fire sjunger. För att döda andra människors barn. För att lösa konflikter som inte är deras.  

- Reality tv. Det här med att göra underhållning av människors trauman. (Och det här med att nu ska vi minsann "hjälpa" de stackars fattiga barnen från det fattiga distriktet. Aaaww, så sött. Också riktigt bra tv.)

- Hur lätt vi blir avtrubbade. Allt elände man ser på nyheterna. Till sist blir det liksom inte så himla... chockerande längre. Det här gäller åtminstone för mig. Jag såg Kony 2012-videon och min första reaktion var: Barnsoldater, jaha just så. What's new?

Det är klart att inte barn ska se den här filmen. Den är grym. Men är man gammal nog att se och förstå nyheterna så är man gammal nog att se Hunger Games. En tolvåring förstår nog när hen läser om att barn svälter, barn förlorar sina föräldrar och att barn skjuter på andra barn i skolor. Att se en film eller läsa en bok som handlar om liknande saker är värre för att...? (För att vi bryr oss om barnen i boken?)

Så med "förstå" menar jag nu inte "förstå på ett djupare plan". För det är alldeles tydligt så att en stor del av alla vuxna människor inte heller verkar förstå på ett djupare plan.

"But collective thinking is usually short-lived. We're fickle, stupid beings with poor memories and a great gift for self-destruction."
Suzanne Collins, Mockingjay

(Jag gör ingen skillnad på boken och filmen i det här inlägget. Det är för att jag tycker att samma saker gäller för båda i de här frågorna. Självklart mer i boken men ändå.)

2 comments:

Pixie said...

Nu har jag inte läst eller sett Hunger Games, men det verkar otroligt märkligt att man a) inte gör kopplingarna med symboliken och b) höjer på ögonbrynen åt själva grundidén - har dessa människor levt under en sten och missat både Flugornas Herre och Battle Royale? Konceptet som sådant är inte nytt.

Sockerkaka said...

Precis! Och det leder mig till frågan c) hur njuter man av boken/filmen då? "Usch vilka hemskheter, men åh så spännande det ändå är?" ...?