Gee I love your new tattoo!

Gee I love this song!!

Och jag älskar tatueringar. Så jag känner att jag vill klargöra några saker här. Det här med spontana tatueringar: love them! Själv har jag alltid tänkt alldeles för mycket men jag beundrar alla som verkligen tog den där tatueringen när de var 18. "Jaja men du kommer att ångra den om 10 år." Mycket möjligt, men precis allt man gör varje dag i sitt liv, vilka små och stora val man gör eller inte gör, vilka människor man umgås med, kommer att påverka hurdan människa man är om 10 år. En tatuering kanske inte är sådär himla relevant sist och slutligen. Folk som inte förstår det här om livet kan gärna få stå där och se självbelåtna ut. I don't mind, tatuerade människor är ofta mycket intressantare anyway.  

En annan sak. Det här med "god smak". Tatueringar har aldrig varit god smak i den västerländska kulturen. Men sedan blev de verkligt populära (jag tror det hände typ på 90-talet i Finland) och plötsligt hade alla slags människor tatueringar. Och åsikter om tatueringar.

Ni vet sånadär överängsliga typer som fnyser åt gamla tatueringstrender från 90-talet? Det är precis samma människor som blir förtjusta i tatueringstrender från 2010-talet. Ugglor, maskrosfluff, texter, handledstatueringar,  blindskrift (the kinesiska tecken of the 2010-tal anyone..?) och vita tatueringar (den ultimata hipstertatueringen; en osynlig jävla låttext).

Don't get me wrong. Jag tycker om ugglor, wrist tattoos och maskrosfluff och t.o.m. vita tatueringar ("I must not tell lies" - genious!) men jag tycker dessutom också att det kan vara riktigt, riktigt snyggt med en tatuering i svanken.

Därmed inte sagt att jag inte kan uppskatta budskapet i den där låten. Fniss.

Oh and one more thing: Om "rätt sorts" tatueringar på Stuff White People Like. Hilarious. Och pretty much my point exactly.