När vi slutade gymnasiet fick vi alla varsin bok av vår lärare i modersmål (eller Swedish A, som det heter på IB-språk). Vi var bara cirka femton i gruppen eftersom halva klassen hade finska som modersmål.
Det var böcker från hennes bokhylla som hon av en orsak eller annan tyckte passade oss. Så vi fick alla väldigt olika slags böcker. (Hon sa också att vi inte skulle överanalysera hennes val.) Jag fick en finlandssvensk roman från sjuttiotalet. Såhär står det på baksidan:
Marianne Backlén berättar känsligt och lågmält om ungdomar ur soul- och haschgenerationen, främmande fåglar som inte kan eller vill anpassa sig till vår tids "skrälliga mardrömsexistens".
Uppvuxna med popkulturen och dess syntetiska värld av idoler och reklam, internationellt rörliga, rastlösa, står de villrådiga inför livets möjligheter.
Här finns flickan med sina drömmar och sin ångest, med minnet av Michael som sin enda trygga punkt. Så är det hennes fjärran vänner, soulsyskonen: Hassin, den vilda palestiniern som dansar på Café de Colombia mitt i lunchrusningen, Guillame, den danske amerikanen av fransk härkomst, Bob Dylans andlige broder Tom, månskensflickan Diana, och många till. Liksom alla andra behöver de mänsklig kontakt för att leva.
 |
| "Den är inte skygg, säger Flickan. Den är bara lite ointresserad." |
Av någon underlig orsak har jag inte läst den förrän nu, över åtta år sedan jag fick den. Nu förstår jag varför hon valde den här åt mig. Jag skrev min Extended Essay om Monika Fagerholms novellsamlingar Sham och Patricia, och den här påminner på många sätt om dem. (Även om de är över tio år yngre.)
En kul grej är förresten att det finns både en Frida och en som heter som min lärare i boken.
No comments:
Post a Comment