Flickskolor, pojkskolor och MORD

Klaustrofobiska internatskolor fulla med hormoner och hierarkier är alltid en bra miljö för mordhistorier. Men ängsliga tonåringar som idoliserar någon slags karismatisk ledare och är villiga att göra vadsomhelst för henne/honom/kompisgänget är så tröttsamma. Inte alls min grej. Så att både French och Harris lyckades charma mig trots att båda de här böckerna är fulla med sånt är ju ett gott tecken.

Ett tecken på att de är bra och att ni ska läsa dem alltså. Om det inte blev klart.

“You forget what it was like. You'd swear on your life you never will, but year by year it falls away. How your temperature ran off the mercury, your heart galloped flat-out and never needed to rest, everything was pitched on the edge of shattering glass. How wanting something was like dying of thirst. How your skin was too fine to keep out any of the million things flooding by; every color boiled bright enough to scald you, any second of any day could send you soaring or rip you to bloody shreds.” 

På tal om feministiska och nytänkande deckare: Tana French!  

The Secret Place är femte boken om hennes Dublin Murder Squad (men de går bra att läsa i vilken ordning som helst). Det är ett år sedan sextonåriga Chris Harper hittades död utanför flickskolan St. Kilda's när Holly Mackey kommer till polisen med ny information. Det här är berättelsen om polisundersökningen som utspelar sig under en intensiv dag med intervjuer på skolan. Samtidigt får vi tillbakablickar till Holly och hennes tre bästa vänners tid på St. Kildas.

Från början var jag alldeles förtrollad av att läsa om flickornas vardag i deras nästan magiska lilla bubbla. Hur de väljer att vara annorlunda, hur de väljer varandra. Hur det långsamt börjar spåra ur totalt. Sedan sista tredjedelen ungefär var - i jämförelse - betydligt tråkigare. Det blev för mycket utredningstekniska detaljer och jag märkte att jag läste mest för att komma till slutet och få reda på vem mördaren var. Och det är synd, för det var ju inte alls det det handlade om i början.

"Most adults assume that the feelings of adolescence don't count, somehow, and that those searing passions of rage and hate and embarrassment and horror and hopeless, abject love are something you grow out of, something hormonal, a practice run for the Real Thing. It wasn't. At thirteen, everything counts; there are sharp edges on everything, and all of them cut."

I Gentlemen and Players (av Joanne Harris - ja hon med Chocolat) blir den anrika pojkskolan St. Oswalds offer för mer och mer illvilliga sabotage och läraren i klassisk litteratur, Roy Straitley, blir den som i princip egenhändigt kämpar mot den här okända fienden. Han är den som först märker att det är fråga om en mäktig fiende som vill skada hela skolan och att allt verkar ha sin början i en händelse femton år tillbaka i tiden när en elev dog på skolområdet.

Här var det tvärtom och blev mer spännande mot slutet. Under första halvan var jag ganska så meh över det hela och det var mest Straitley med sin griniga och lagom arroganta personlighet som fick mig att läsa vidare. Schacktemat är genomgående i boken och jag kan ju säga såhär: jag trodde att jag hade övertaget. Det hade jag inte. Harris vann.