It's growing on me

Pessl's katastroffysik blir alltmer spännande för varje kapitel som går ("One Hundred Years of Solitude" för tillfället), kanske det är för att döda kroppar har börjat dyka upp (deckarläsaren är ganska lättillfredsställd...) eller så har jag börjat tycka om hennes stil eller t.o.m huvudpersonen, lilla Blue.