20

Tietenkin jokainen nainen on tietyssä pisteessä huora. Mutta toiset ovat enemmän huoria kuin toiset. Toisilla se on enemmän verissä; toiset ovat oppineet tai kasvaneet siihen, toiset ovat sitä luonnoltaan. Miksi kaikki virolaisnaiset ovat huoria? Onko se niillä geeneissä? Niin ihmetellään Helsingin Sanomissa Kirstin palstalla ihan julkisesti.

Vad är mer naturligt nu än att fortätta med lucka 20 och Sofi Oksanens Stalinin lehmät (Stalins kossor). Jag började läsa i den i bokhandeln och efter första sidan visste jag att jag måste ha den här boken. Egentligen redan efter första stycket, eller första meningen. Man gör ett stort misstag om man låter sig avskräckas av ätstörningstemat. Det avskräckte nämligen mig i början. Jag trodde liksom att den handlade om sådant. Det gör den nog men inte på ett störande sätt. Berättelser med intelligenta huvudpersoner är något jag inte kan motstå och berättarjaget i Oksanens debutroman visar prov på just det. Det är inget tyck-synd-om-mig-och-det-är-samhällets-fel-att-jag-skär-mina-handleder-trams (så som jag föreställer mig ätstörningsböcker...). Det är bara en riktigt bra roman. Om Anna, som växer upp i Finland på 80-talet, om hennes mamma Katariina som lämnade Estland för att gifta sig med en finsk man och om Annas mormor, som de besöker i Estland. Om att äta och att inte äta.

Efter lite gnällande över bokpriserna köpte mamma Puhdistus (Utrensning) åt mig när hon var i Helsingfors på shopping för ett par månader sedan. Det var en lätt berusande läsupplevelse det med. Trots att jag egentligen inte läser så där grymma böcker. Om de inte är riktigt, riktigt bra förstås, för då kan jag inte låta bli.

Så berättade Annika att hon sett Sofi Oksanen på stan och då lovade jag att blogga om att jag inte bara sett Oksanen - jag har t.o.m. betjänat henne i butikskassan! Jag jobbade som kassatant i en liten matbutik i Berghäll när helt plötsligt Sofi Oksanen kommer in och köper mat precis som vanligt folk. Jag blev alldeles till mig och visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag bestämde mig till slut för att helt enkelt försöka göra mitt jobb... Heh. Det gick sådär.

Jag avslutar med ännu ett utdrag ur boken:

... kävivät vetämässa kunnantaloon salkoon sinimustavalkoisen lipun Viron itsenäisyyspäivänä ja yrittivät palauttaa ihmisille heiltä anastettua omaisuutta. Ja odottivat Lännestä sitä valkoista laivaa, jossa tulisi apu, joka pakottaisi puna-armeijan pois.

Sitä valkoista laivaa ei tullut.

27 vuotta myöhemmin tuli valkoinen talo, Viru-hotelli.

Ja sitten ensimmäinen valkoinen matkustajalaiva Helsingin ja Tallinnan välille. [...]

Ja vielä myöhemmin lisää valkoisia laivoja täynnä pienen armeijan verran humalaisia suomalaisia.