Mera Sylvia

För ingen har fått riktigt nog, eller hur? Jag tänkte dela med mig av några korta utdrag ur hennes dagböcker som jag skrev ner i min 06-07 skoldagbok. Det var sommaren 2006 som jag hittade The Bell Jar och hennes dagböcker (på svenska) i Korsnäsbibban och läste dem hemma i vardagsrummet och på posten där jag sommarjobbade.

"Hör du lille vän", sa hon mycket bestämt, mycket medvetet, "när jag inte vill bli kysst då blir jag inte kysst. Jag är en stor flicka nu och jag kan ta vara på mig själv."

Pojken flinade. "Vet du vad", sa han med ett skratt, "det gläder mig verkligen att höra att du kan ta vara på dig själv när du är med mig. För jag har gått ut med en massa flickor som ta mig tusan inte har kunnat det."

Hur kan du vara så många kvinnor för så många människor, du märkliga flicka?

Jag undrar. Jag undrar förfärligt mycket. Är jag rädd att mitt liv saknar styrsel? Skrämmer det mig att välja väg efter universitetet? Vill jag krypa in i en mental bjässes väldiga fadersfamn? Lite grann kanske. Jag vet inte. [...] Jag håller på att lära mig hur jag ska jämka ihop de vilda drömidealen och de nödvändiga realiteterna utan denna ylande smärta.

En liten sammanfattning efter en stor orgie. Det är morgon, en grå, högst nykter morgon med kalla vita puritanska ögon som stirrar på mig. Igår kväll blev jag full, mycket full, underbart full och nu är jag bakis, efter sex timmars svettiga sömn sovande som ett barn. [...]

Sedan hände det värsta, den där långa mörkhåriga snyggingen, den ende där som var stor nog för mig, han som hade stått och hängt över kvinnorna, och vars namn jag hade frågat efter i samma ögonblick jag kom in i rummet men inte fått veta av någon, kom fram och spände blicken i mig och det var Ted Hughes. [...] och pang var dörren stängd och han skvalpade konjak i ett glas och jag skvalpade in den någonstans där min mun befann sig sist jag hade den. [...] och jag stod och stampade i golvet och han stod och stampade i golvet och sedan kysste han mig pang bom mitt på munnen och slet av mig scarfen jag hade om håret, min vackra röda scarf som har nötts av sol och mycket kärlek och vars like jag aldrig mer ska finna.

Varför fortsätter detta gröna klet att i all oändlighet välla ut ur skallen, sippra ner i halsen, i lungorna, och klibba igen, att lägga sig som tjocka sega klumpar bakom ögonen: det känns ibland som om jag snyter ut de ruttnande resterna av min egen upplösta hjärna.

Men mitt i denna förfärliga sorg, denna sjukdom, denna trötthet, denna rädsla håller jag ändå igång: än kan man glädjas åt naturen och sina närmaste och allt som finns att läsa och se.

Jag kan för tillfället relatera rätt bra till det där gröna kletet...

I boken fanns ett citat ur Joyce's Odysseus: "Håll fast vid nu och här, genom vilka hela framtiden rusar mot det förgångna."