Den där Niffeneggerboken

Jag har läst annat än Julia Quinn på sistone (då min Julia Quinnbeställning har varit så himla försenad). Bl.a. den där Niffeneggerboken. Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger alltså. Jag läste den på Holmen och avslutade den i söndags här hemma och det här är vad jag tyckte om den i plus och minus.

Minus

- Huvudpersonerna. Jag är faktiskt en sådan som vill tycka om mina huvudpersoner så åtminstone från början hade jag issues med att känna någonting alls för de här två lata systrarna som är så sjukt beroende av varandra. Det här är ett stort minus.

- Svaga, sköra kvinnor som det är synd om. De är så jobbiga.

- Det där att bevittna någons själsliga och mentala förfall. Jag har inte sinnesstyrkan för att kunna njuta av det.

- Den äckliga kärlekshistorien.

Plus

+ Miljön. Kyrkogården, böckerna, London, lägenheten. "I båda sovrummen fanns en öppen spis, vackra inbyggda bokhyllor och ett fönster med sittbänk."

+ Alla allusioner till böcker, musik och all things British. "Hur kan ni ha tråkigt? Ni bor ju i London! Ni andas samma luft som drottningen och Vivienne Westwood!" (Ja och på tal om det kan jag ju nämna Valentinas klädintresse och alla klädbeskrivningar som ett litet miniplus till.)

+ Tvillingar. Man måste ju gilla tvillingar. Jag är säkert inte den enda med denna fascination.

+ Den fina kärlekshistorien.

Tydligen vägde plussidan med nöd och näppe upp då jag läste ut boken och hade riktigt trevligt i dess sällskap.