Juno & Juliet

Det var när jag läste Själens osaliga längtan, om det där tragiska tvillingparet, som jag kom att tänka på den. En trevlig bok om tvillingar. Jag gillar trevliga böcker, och det betyder nödvändigtvis inte att de måste innehålla hertiginnor, baroner och oskulder från artonhundratalets England eller så en såndär avslutande mysig scen i ett bibliotek (i ungefär trettiotalets England) där vi får höra exakt hur mördaren gjorde det och med vad och varför (men dessa element skadar ju verkligen inte). Den här boken är iaf genuint trevlig, och den är rolig och den är fin på alla sätt och vis. Jag minns att jag köpte den, när jag var cirka sexton, av två orsaker; den handlade om tvillingar och handlingen utspelade sig i Galway. Galway på Irland, där jag hade varit mindre än ett år tidigare. Jag var på språkresa i Dublin sommaren före jag skulle börja gymnasiet och det var ju himla kul och vi hade bl.a. gjort en kort resa till Galway och jag minns nu ärligt talat inte så himla mycket av själva staden utom att jag drack Irish Coffee på en pub där det spelades Live Irish Music. När man läser Juno & Juliet får man veta att Galway är en ljuvlig liten dimhöljd universitetsstad som man jättegärna vill se igen. Det är Juliet som är vårt berättarjag och vi får följa med henne och hennes tvillingssyster Juno under deras första universitetsår. En trevlig bok, om kärlek och studieliv och systerskap. Ja och så studerar hon ju litteratur förresten och det blir lite Jane Austen och intressanta diskussioner.

För er som inte orkar läsa det här superlånga inlägget har jag valt två bilder som i sig är orsak nog att läsa den här boken. 

Universitetet

Flickornas lägenhet ligger vid hamnen!

Några utdrag:

Juliet är lite småbesviken på universitetslivet.

Det var en aldrig sinande ström av ständigt lika indignerade klagomål. Priset på maten, smaken på kaffet, pluggandet, kurslitteraturen, terminsindelningen, påminnelseavgiften, bidragsreglerna, taskiga sommarjobb. Jag brukade strosa från bord till bord, mellan klungor av förskrämda förstaårselever, andraårspar och skäggiga fossil från en annan tid som gick om sista året för näst sista gången. Det enda de hade gemensamt var det vita bruset av gnäll. Jag fick gradvis ett märkligt intryck av att allihop hade förespeglats en tre år lång semester i Disneyworld, men istället fraktats hit i boskapsvagn.

Man får lära känna tvillingarnas nya vänner.

"Och nu för tiden är alla förbannade på Freud för att han var en sådan mangris och förtryckare som dessutom hade helt fel i allting. Vilket jävla skitsnack. Han var ju för jösse namn jude från Wien, en kokainist med en teori om hur hjärnan funkar. Han skulle inte ha kunnat förtrycka världen ens om han hade velat. Folk verkar blanda ihop honom med en snubbe som hette Hitler. Att Freuds teorier blev så vida spridda berodde på att alla fick pippi på dem, teorier med lite stake i, en helt ny grej, mitt i prick för sjutton. Ett nytt sätt att se på sig själv, och herregud vad vi älskar att betrakta oss själva. Det är ju det alla typer av terapi egentligen är, en socialt godtagen ursäkt för egofixering. Störda människor betalar en massa pengar för att någon annan ska sitta och höra dem mala om hur fantastiskt störda de är. Öda dyrbar tid på att bli botade vill de inte. Om de blev botade skulle de ju inte ha något att prata om. Då skulle de bli någon annan. Då skulle de bli tvungna att skaffa sig ett annat intresse. Golf eller så. Och det här med 'alternativa' terapimetoder... Hjälp, säger jag."

  Michael Fowler tog en djup klunk av sitt öl. Juno och jag simultanhöjde på ögonbrynen. Det verkade nästan som om Michael hade haft en jobbig dag.

Även deras gamla vänner får spela en liten roll, jag är speciellt förtjust i tvillingarna Johnny och Jimmy.

Pappa var rädd för allting å mina vägnar. Jag hade aldrig behövt vara rädd. Det hade ju alltid han varit åt mig.

  "Herregud, du kunde ju ha blivit ihjälslagen."

  Gå hem klockan tre på natten, dricka en hel vodka och svimma, lifta till Limerick med Jimmy Gleeson på hans Suzuki med den töntiga motivlackade tanken där en brud stod fastkedjad vid en klippa i bästa heavy metalstil. (Jag: "Det där är kvinnoförnedrande, Jimmy." Jimmy: "Ja, visst är det?" med en belåten klapp på tanken.)

Och så får vi stifta bekantskap med en annan irländsk stad, Tipperary, när tvillingarna åker hem över jullovet.

 

De stod nu och kurade självbelåtet i en jättekö i regnet. Fast om man ska märka ord lite (och i Connollys Nattkioskkö fanns det mycket ord att märka) var det egentligen ingen kö, utan ett slags sjudande, undertryckt uppror avsett att släppa fram minsta möjliga antal personer till kioskdisken under största möjliga obehag, ineffektivitet och våldsamhet. "Köa" var något som ansågs passa britter och bögar. Och hurlingspelare från Kilkenny. Och i princip alla Dublinbor. (Dessa kategorier överlappade delvis varandra. Alla britter var bögar. De flesta Dublinbor var britter. Hurlingspelare från Kilkenny var visserligen inga britter men hade lika gärna kunnat vara det, såna jävla homon som de var. Inte fan var det där mål. Domarjävel.)