Min tanke när jag läste den här: oh shit, är förtrollningen bruten? Jag har gillat allt jag läst av Lisa Kleypas tidigare och den här lär vara en av hennes bästa och jag ... tyckte inte så mycket om den. Jag läste ut den iaf men det kändes inte alls självklart. Är det Courtney Milan som har förstört mig för all annan romance?! Nånej, men den här var helt enkelt inte i min smak.
En YA-klassiker. Om att våga och att lära sig att livet handlar om mer än att ha kontroll och samla poäng. Jag läste om den på Forever Young Adult och så hittade jag den på biblioteket och så läste jag ut den på en kväll.
“I have to admit, an unrequited love is so much better than a real
one. I mean, it's perfect... As long as something is never even
started, you never have to worry about it ending. It has endless
potential.”
“And that was it. All this buildup to a great leap, and I didn't
fall or fly. Instead I found myself back on the edge of the cliff,
blinking, wondering if I'd ever jumped at all. It's not supposed to be
like this.”
“It's the same thing,' I told her.
'What is?'
'Being afraid and being alive.'
'No,'
she said slowly, and now it was as if she was speaking a language she
knew at first I wouldn't understand, the very words, not to mention the
concept, being foreign to me. 'Macy, no. It's not.”
“Okay," I said, "what's your biggest fear?"
As always, he took a second to think about the answer.
"Clowns," he said.
"Clowns."
"Yup."
I just looked at him.
"What?" he said, glancing over at me.
"That is not a real answer," I told him.
"Says who?"
"Says
me. I meant a real fear, like of failure, of death, of regret. Like
that. Something that keeps you awake nights, questioning your very
existence."
He thought for a second. "Clowns.”
“I am Dead, but it's not so bad. I've learned to live with it.”
Så börjar Warm Bodies (i.e. Isaac Marions "zombie romance novel"). Och jag måste kanske börja med att säga det här: Den här boken är min allra första zombieupplevelse. Jag har alltså aldrig varken läst en zombiebok eller sett en zombiefilm. Jag tror att den här boken är sådan att den kan intressera både zombiefantaster och zombieoskulder men det är ju väldigt svårt för mig att veta. Hursomhelst så gillade jag, väldigt mycket.
Jag gillar språket, humorn och... R. R är huvudperson och zombie och vi är inne i hans huvud och det är ett trevligt ställe att vara på. Så är det bara.
Den har blivit film, och har premiär i Finland i april. Så hur gör man en bra film av en bok där huvudpersonens inre känslor och plågor är det viktigaste? Där själva handlingen inte är så intressant utan R:s tankar och beskrivningar? Svaret är tydligen: med humor. Romantisk zombiekomedi. Jag tror det kan vara helt rätt väg att gå.
Jag läste den på svenska (för att den svenska översättningen hade betydligt färre reservationer på biblioteket...) och har redan lämnat in den men jag kollade goodreads för några citat.
“There is a chasm between me and the world outside of me. A gap so wide
my feelings can't cross it. By the time my screams reach the other side,
they have dwindled into groans.”
“In my mind I am eloquent; I can climb intricate scaffolds of
words to reach the highest cathedral ceilings and paint my thoughts. But
when I open my mouth, everything collapses.”
“Are my words ever actually audible, or do they just echo in my
head while people stare at me, waiting? I want to change my punctuation.
I long for exclamation marks, but I’m drowning in ellipses.”
Det är svårt att rekommendera Warm Bodies så jag tänker inte göra det. Jag kan bara säga att jag tyckte om den och att den inte var perfekt men att helheten var riktigt bra. Och tycker man att det verkar konstigt och äckligt och lite kul så kanske det kan löna sig att prova. Tycker man att det verkar konstigt och äckligt och obegripligt så kanske man gör bäst i att låta bli.
Obs. För att klargöra då filmtrailern känns lite för gullig: Det handlar om zombier. De stoppar bitar av varma människohjärnor in i sina ruttnande munnar. BRAAAIIINSSS. Inte för alla. Det är - hur ska jag uttrycka det - en acquired taste.
PS. Nicholas Hoult, som spelar R? Undrar ni var ni har sett honom tidigare? Klicka här.
PS2. Jag funderade först på att skriva ett inlägg där jag jämför livet som finlandssvensk med R:s "liv" som zombie. Hur man går runt och hör finska hela tiden och förstår allt och kan uttrycka avancerade saker i sitt huvud men när man försöker säga något så blir det bara "öööhhh....".
PS3. Ja och i filmen har de gjort en av karaktärerna vit trots att hon helt tydligt inte var det i boken. Suck alltså.
Det råkade bli jämställdhetstema här på bloggen förra veckan. Och det är ju aldrig fel men jag hade egentligen tänkt blogga om böcker. Böcker som jag har läst. Jag tycker det har blivit lite väl mycket böcker som jag vill läsa på sistone... Under de senaste tre veckorna är mitt skönlitterära lässaldo exakt en bok och en novell men i januari och februari läste jag mycket som jag länge har tänkt blogga om.
Det blir väldigt olika slags recensioner om väldigt olika slags böcker. I'm nothing if not diverse.
"I suspect the Fifty Shades phenomenon tapped into a segment of readers who didn't know erotic writing existed. Or those readers who sniff at romance, but happily will lap up poorly written tripe if you slap monochrome cover art on it.
Which makes me sound snobby and elitist, but it's hard to keep a sense of humor about stuff like this when people either 1) Squee! about Fifty Shades, then look disdainfully at my Harlequin Romance or 2) Use Fifty Shades as an example for all of Romancelandia (See? This book sucks - ergo all romance novels must suck!)."
Jag såg de fem första avsnitten av Girls när de kom på arenan och nu finns andra halvan av första säsongen där. Jag vill se dem men jag har knappt tid att se mina andra två serier som kommer en gång i veckan! (Elementary och Call the Midwife (Chummy! ♥)).
Jag var inte så förtjust i början och tyckte absolut inte att jag kunde känna igen mig men alltså Hannahs resonemang om att hon åtminstone inte är en knarkare. Oh yes. Won me over.
PS. Iholla slutade jag se på efter de tre första veckorna. No way att hinna med det - fyra avsnitt i veckan!
PS2. När någon föreslår en serie är jag alltid bara "jojo det låter bra, jag ska kolla upp den (yeah right!)". (Men jag har faktiskt en anteckningsbok för böcker jag vill läsa filmer jag vill se och serier jag är nyfiken på. För allt sånt ryms inte i mitt huvud.)
Jag blev också förvånad över att det var en kvinna bakom I Fucking Love Science-sidan på facebook. Jag trodde det var flera. Kanske någon man också. Men det här visar ju bara mina fördomar om naturvetare. Jag liksom bara antar att de jobbar i grupp, och att de är både män och kvinnor. Silly me.
Har länge haft Dorothy L. Sayers detektivromaner på min läslista då de verkar vara i min smak. Men jag kände inte till hennes essäsamling (heter det månne samling då det är två stycken?) Are Women Human? före jag stötte på några utdrag ur den. Nu är jag väldigt sugen på att läsa den också!
"A man once asked me ... how I managed in my books to write such natural conversation between men when they were by themselves. Was I, by any chance, a member of a large, mixed family with a lot of male friends? I replied that, on the contrary, I was an only child and had practically never seen or spoken to any men of my own age till I was about twenty-five. "Well," said the man, "I shouldn't have expected a woman (meaning me) to have been able to make it so convincing." I replied that I had coped with this difficult problem by making my men talk, as far as possible, like ordinary human beings. This aspect of the matter seemed to surprise the other speaker; he said no more, but took it away to chew it over. One of these days it may quite likely occur to him that women, as well as men, when left to themselves, talk very much like human beings also."
"Now, it is frequently asserted that, with women, the job does not come first. What (people cry) are women doing with this liberty of theirs? What woman really prefers a job to a home and family? Very few, I admit. It is unfortunate that they should so often have to make the choice. A man does not, as a rule, have to choose. He gets both."
"In reaction against the age-old slogan, "woman is the weaker vessel," or the still more offensive, "woman is a divine creature," we have, I think, allowed ourselves to drift into asserting that "a woman is as good as a man," without always pausing to think what exactly we mean by that. What, I feel, we ought to mean is something so obvious that it is apt to escape attention altogether, viz: (...) that a woman is just as much an ordinary human being as a man, with the same individual preferences, and with just as much right to the tastes and preferences of an individual. What is repugnant to every human being is to be reckoned always as a member of a class and not as an individual person."
Från 1971, om ni undrade. Oj så långt vi har kommit efter det. Not.
In a fascinating turn of events är jag igen inbjuden att tillbringa en kväll i gott sällskap! Det är förra fredagens inställda middag som blev framflyttad till idag. (Sedan hade vi iofs en alldeles ypperlig middag i fredags ändå fastän det blev ändrade planer.)
Också: efter ett par tre månader med Unis nya webmailsystem har jag idag lärt mig hur man raderar mail. Man kan säga att det var på tiden.
Mvh
Inbox (260)
(Jag höll på att GÅ UNDER!!! Inte nog med att jag hade hundratals olästa mail, jag lyckades också skaka om ordningsföljden så att alla dessa hundratals mail blandades runt med resten av mina samlade mail från studietiden. Så sent som igår kväll berättade jag åt Nessie om mina planer att författa en liten "problem report" och förklara mitt "lilla problem". Jag tänkte capslock och utropstecken. Jag tänkte känslosamt och osakligt. ("JAG KAN INTE LEVA SÅHÄR!!!1!!1") Självklart på svenska. Nessie föreslog att dessutom google translatea till finska. Moahahaha. Men det behövdes alltså inte. Men det skulle ha blivit bra bloggmaterial, jag lovar.)
PS. Det är vårdagjämning! Och någon slags World Happiness Day.
Idag har vi firat Minna Canth (den enda kvinnan som fått en flaggdag i det här landet) med bio och popcorn. Vi såg Pitch Perfect, den var lika rolig som trailern lovar (även om jag alltid kan klara mig utan spyhumor, alltid). (Tack för fin kväll!)
Om ni vill läsa ett fantastiskt bra blogginlägg om jämställdhet såhär dagen till ära så kan jag rekommendera det här (som Peppe också tipsade om): Det svåra med att ha ett jämställt förhållande - ett inlägg om en klump i halsen. De flesta kommentarer är också insiktsfulla och intelligenta men ... (you guessed it!) också här kommer det en jävel in och stör. Trigger warning!: Personen pratar om forskning som att det är en hobby och delar in forskning i samhällsnyttig och icke samhällsnyttig... Just sayin. Läs inte om ni har en dålig dag. (Också: förringande av (den kvinnliga) bloggarens arbete och reflektioner över hennes sexliv. Men heej, that's everywhere on the internet.)
På tal om forskning. Jag följer Freakonomics på twitter och även om de ibland kan komma med något nytt och kul så är det oftare som de har irriterat mig på sistone. Idag skrev de om det här: Parents and Their Preschoolers: Why do parents spend more time teaching their preschool-aged daughters? Jag tittade också snabbt igenom artikeln (nåja, technically: working paper) för att jag har ju verkligen inget bättre att göra (ehhmm). Föräldrar verkar tillbringa mer tid med sina döttrar när det gäller läsning/skrivning och andra "skolföreberedande" aktiviteter. De presenterar tre möjliga förklaringar till varför föräldrar behandlar flickor och pojkar annorlunda: 1) föräldrarna föredrar döttrar (eller söner) 2) pojkhjärnor och flickhjärnor är så himla olika 3) det är skillnad på "pojkuppfostran" och "flickuppfostran" pga t.ex. (1) eller (2) eller annan orsak.
Alltså. Forskning i skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor är jätteintressant, på riktigt. Det är komplicerat, kontroversiellt och oerhört komplext. (Och väldigt, väldigt små skillnader det handlar om isf.) Men. Forskning om hur vi behandlar kvinnor och män olika ända från spädbarnsålder talar rätt tydligt. Jag tänker att om t.o.m. spädbarn behandlas olika beroende på om de råkar vara flickor eller pojkar så kanske, kanske det här kan ha något att göra med resultatet i den där undersökningen också. Eller som en kommentar på Freakonomicsbloggen uttrycker det:
Självklart har jag haft på mig min shamrocksjal på Sankt Patriks dag. Även om det börjar bli tretton år sedan jag drack min första Guinness i Temple Bar (Barra an Teampaill) i Dublin.
Rose Under Fire har omslag, beskrivning och publiceringsdatum. I Kanada. Det brittiska omslaget kommer med största sannolikhet att se helt annorlunda ut. Förhoppningsvis också publiceringsdatumet - den får gärna komma ut lite tidigare (här i Europa) än 17 september!
The Guardian, september 2012. Bra intervju. Men de allra bästa frågorna (what we really want to know) ställs ju av Muse fans på twitter:
Muse spelade Dead Star (2002) på en konsert nyligen och alla blev helt till sig. Såhär svarar Matt på frågan om de kommer att spela Dead Star under sommarturnén:
"Dead star, all b sides and origin backwards."
Jag tyckte jag läste någonstans att Supremacyvideon var Doms idé och den är ju verkligen häftig och snygg. Videon till Panic Station däremot, är Matts idé så där kan vi vänta oss... vad som helst. Eller så här svarar han då någon undrar om han kan berätta lite om den kommande musikvideon:
"we prowl the streets of Tokyo searching for a psychedelic fantasy robot night club with a dancing octopus & T-Rex. We find it.."
Ikväll ska jag på bio och se Silver Linings Playbook. Här är en liten bildserie från Oscarsgalan - Jennifer Lawrence träffar Jack Nicholson för första gången när han avbryter hennes intervju:
Härligt solskensväder idag. Jag var på en lång promenad och förfrös mina lår. Det är inte riktigt vår ännu kanske. Men här är lite sommarlängtan, i form av en video som snurrat runt på fb och twitter på sistone:
Har jobbat hårt den här veckan och tar nu en efterlängtad paus i gott sällskap. Ska dricka ett par glas vin med Olga över skype. (Obs - ett par glas, inte ett par flaskor, som förra helgen när Lisa och jag firade att det var 10 år sedan hon fyllde 18 och vi inledde vår episka Fontana-era i Vasa...)
Intressant att världsbokdagen firas på olika dagar på olika ställen i världen. Idag har Storbritannien och Irland firat. Minette Walters har skrivit en novell som kom ut idag och hör till "Quick Reads for World Book Day". A Dreadful Murder. Måste medge, jag är lite svag för dreadful murders. Särskilt brittiska. Och "quick read" låter rätt bra när jag har så lite tid även om jag skulle önska lite mer än 60 sidor av Walters efter så här lång väntan (The Chameleon's Shadow kom ut 2007!). Anyways, ska självklart läsa den här och jag klagar inte. För det är ju inte så att jag skulle ha bokbrist precis...
Sex, droger och rock n roll... och monster, tydligen. Spännande!
Jag hittade den när jag läste om Karina Halles senaste bok Sins and Needles (tatuerare, yay!). Den har fått jättebra kritik och är på specialpris för tillfället. Det här var ungefär allt jag behövde veta för att genast klicka båda två till min kindle. (Annat som kan vara bra att veta: Sins and Needles är första delen i en trilogi och den lär sluta i en cliffhanger.)
Nu har jag gjort en egen kategori i kindeln för böcker med "devil" i titeln. (För logiska kategorier enligt t.ex. genre är ju inte alls lika roligt.) Jag har fyra stycken! Förutom Devil's Metal har jag The Devil's Mixtape av Mary Borsellino, en av de första e-böcker jag läste och jag har skrivit om den tidigare. Den råkar också handla om (bland annat) en musikjournalist.
Och så två historical romance-böcker: The Devil's Delilah av Loretta Chase och Devil's Bride av Stephanie Laurens. Det verkar vara typiskt för genren att kalla hjälten för "Devil", jag har faktiskt ännu en - Devil in Winter av Lisa Kleypas i min bokhylla. Även om "devil" i "Devil's Delilah" faktiskt syftar på hjältinnans pappa och hjälten istället är en skötsam ung man som mest läser böcker hela tiden. Nice for a change. Jag hann börja på den och sedan blev jag distraherad och har ännu inte läst ut den. Smart Bitches tipsade om den. Devil's Bride har jag inte heller läst, den skaffade jag nyligen pga - of course - Smart Bitches.
Elizabeth Wein (Code Name Verity) svarar på frågan om vilka fem personer (levande eller döda) som hon helst skulle bjuda på middag. Hon väljer Laura Ingalls Wilder, Anne Morrow Lindbergh, Barack Obama, Aung San Suu Kyi och Tove Jansson!
Intervjun finns på Feed Me Books Now!!! (CNV spoilers i svaren på de tre första frågorna.)
Idag är det prick två veckor sedan jag var med mamma, två kusiner och en moster på en terrängritt med islandshästar.* Det är också cirka en vecka sedan jag slutade ha träningsvärk.** Jaja, det krävs inte mer än en halvtimmes lugn skritt på ridbanan för att jag ska ha ont i benen i ett par dagar. Men det här var lite mer än en halvtimmes lugn skritt på ridbanan.
Det här var skritt, trav, tölt och galopp på skogsvägar och -stigar. Inte alltid med samtycke från ryttaren. Hursomhelst var det roligt*** ända tills ett par av hästarna bestämde sig för att ta en egen runda på de snöbeklädda åkrarna. I full galopp. Jag hade som tur paxat en snäll häst och var alltså inte en av de två ryttare som var tvungna att "jump ship".
Nu har vi tyvärr inga bilder av det här så den här fina boken, som för övrigt verkar riktigt spännande, får illustrera vårt lilla äventyr.
* Alltså hon som ägde hästarna var ju också med.
** Jag har också hört att nästan alla blåmärken har försvunnit.
*** Med "roligt" menar jag att resten av sällskapet - de tre erfarna ryttarna och de två orädda barnen - hade roligt och att jag var olika nivåer av skräckslagen.
So true. Jag har en lista med böcker jag vill ha i e-boksform för att de nu inte råkar vara så fysiskt intressanta och en annan lista med böcker jag vill ha i bokhyllan för att de är så snygga/speciella/på-annat-sätt-åtråvärda-som-objekt.
Ja och så har jag en tredje lista med böcker som thank-the-lord-jesus finns på biblioteket bara att låna när jag har tid/lust/behov.
Så börjar Judgement in Stone, Ruth Rendells deckarklassiker som avslöjar mördaren i första meningen. Den är riktigt bra, men skulle jag sätta den på minTop Crime Novels of All Time-lista? Tjaa.
Jag har problem med allvetande berättare som klampar in sådär överallt. Här händer det ofta. Det används för att bygga upp spänningen, ungefär såhär: "och det visste de inte då men detta skulle komma att bli sista gången de åt frukost tillsammans hela familjen". Ok ok I get it - get on with the killing already!
Sedan var det ju kanske så också att förväntningarna var lite för höga. På något sätt förväntade jag mig ändå mer av upplösningen.
Riktigt bra ändå. Jag var helt uppslukad. En bra deckare läser man inte bara för att få veta vem mördaren är och det är ju den här ett bra bevis på.
