Den legendariska ritten

Idag är det prick två veckor sedan jag var med mamma, två kusiner och en moster på en terrängritt med islandshästar.* Det är också cirka en vecka sedan jag slutade ha träningsvärk.** Jaja, det krävs inte mer än en halvtimmes lugn skritt på ridbanan för att jag ska ha ont i benen i ett par dagar. Men det här var lite mer än en halvtimmes lugn skritt på ridbanan.

Det här var skritt, trav, tölt och galopp på skogsvägar och -stigar. Inte alltid med samtycke från ryttaren. Hursomhelst var det roligt*** ända tills ett par av hästarna bestämde sig för att ta en egen runda på de snöbeklädda åkrarna. I full galopp. Jag hade som tur paxat en snäll häst och var alltså inte en av de två ryttare som var tvungna att "jump ship". 

Nu har vi tyvärr inga bilder av det här så den här fina boken, som för övrigt verkar riktigt spännande, får illustrera vårt lilla äventyr.

* Alltså hon som ägde hästarna var ju också med.

** Jag har också hört att nästan alla blåmärken har försvunnit.

*** Med "roligt" menar jag att resten av sällskapet - de tre erfarna ryttarna och de två orädda barnen - hade roligt och att jag var olika nivåer av skräckslagen.