"Eunice Parchman killed the Coverdale family because she could not read or write. There was no real motive and no premeditation; no money was gained and no security."

Så börjar Judgement in Stone, Ruth Rendells deckarklassiker som avslöjar mördaren i första meningen. Den är riktigt bra, men skulle jag sätta den på min Top Crime Novels of All Time-lista? Tjaa. 

Jag har problem med allvetande berättare som klampar in sådär överallt. Här händer det ofta. Det används för att bygga upp spänningen, ungefär såhär: "och det visste de inte då men detta skulle komma att bli sista gången de åt frukost tillsammans hela familjen". Ok ok I get it - get on with the killing already!

Sedan var det ju kanske så också att förväntningarna var lite för höga. På något sätt förväntade jag mig ändå mer av upplösningen.

Riktigt bra ändå. Jag var helt uppslukad. En bra deckare läser man inte bara för att få veta vem mördaren är och det är ju den här ett bra bevis på.