Not That Kind of Girl

Aaah ni skulle ha sett oss när vi kom hem från Provinssi på fredagen efter midsommar, dammade av oss, klädde upp oss, tog boken under armen och begav oss till en mysig krog för att ha bokklubbsmöte.

Olga var inte alls imponerad av boken men jag märkte tidigt att jag gillar Dunhams stil. Det är självironiskt och lättsamt medan svagheterna och ångesten hela tiden finns där under ytan. De första kapitlen, som handlar om relationer och om att växa upp och sånt var intressanta medan de senare om studier och karriär var lite tråkiga. Det förstnämnda är ju mer universellt medan det i det senare fallet blir tydligt att Dunhams uppväxt i upper middle class New York är rätt exotisk för de flesta. (Vi pratade om Caitlin Moran och hennes How To Be a Woman och hur mycket lättare hon är att förstå och identifiera sig med och att det kan bero på att hennes brittiska arbetarklassuppväxt, även om den också är exotisk för oss, ändå är betydligt lättare att känna igen sig i. (Kul förresten att de båda kommer från konstärsfamiljer.))

Vi kom in på ett sidospår (surprise surprise) och hade en intressant diskussion om trigger warnings (som jag skrivit om tidigare). Vi var båda rörande överens om att trigger warnings är smarta och praktiska.

Vi undrade också om vi omedvetet är mer kritiska mot självsäkra kvinnor och deras fyllehistorier och livsinsikter och det är ju hemskt svårt att veta. Olga undrade vilken bok av en manlig författare/kulturpersonlighet som man kunde läsa för att liksom jämföra. Jag föreslog Russell Brands My Booky Wook (som jag har läst och gillat). Jag tror han är, precis som Dunham, en sådan där högljudd personlighet som de flesta har en åsikt om redan innan de läst/sett något av dem.