Ten

Den här suddiga bilden är här för att illustrera att jag läste den här boken på en holme (rekommenderas):

Gretchen McNeils Ten är inspirerad av gamla Christiefavoriten Och så var de bara en. Retellings hörni, är det bara jag eller är det extra stort just nu?

Jag hoppades på mysrysig sommarstugeläsning och visst var den här helt okej sådan. Eftersom jag verkligen gillar originalet så var jag fast besluten att läsa den för att åtminstone se hur McNeil har gjort med lösningen sådär rent tekniskt. Och rent tekniskt är det bra. Det funkar. Jag gillar också att även om karaktäriseringen är enkel så är de typiska Teen Horror Movie-karaktärerna inte så stereotypa som de ser ut från början.

Men språket. Dialogen. Det var stundvis riktigt jobbigt att läsa. Som t.ex. här när vår berättare pratar med sin stora crush och han berömmer hennes, eh, "witty comebacks". 

"Some of your comebacks are gold."
"Thanks."
He dumped a giant box of spaghetti into Gunner's abandoned pot of now boiling water. "And you shouldn't be afraid to say them out loud."
"What are you, my therapist?"
His smile deepened. "See? Gold."
"You're killing me. Seriously."

Äääh - räck mig skämskudden, tack!

Men alltså, om tanken på en trashig  Teen Horror Story inspirerad av Agatha Christies klassiker låter lockande - go for it!