Erins recension av Joyce Carol Oates nya YA-roman. Där hon skämtar om ätstörningar och självskadebeteenden. Erin alltså, Oates är bara sitt samma vanliga jag och skriver om svaga och trasiga små kvinnooffer som faller i bitar när man tittar på dem. Jo alltså, en av orsakerna till att jag uppskattade den här recensionen så mycket är nog mina egna aversioner mot Oates. Den andra orsaken är att den är så himla rolig. Jag vet inte med er men jag tycker att det skämtas alldeles för lite om ätstörningar och självskadebeteenden.
"Guys, I just feel like . . . aren't we over this? I'm sorry; I know I'm being super insensitive and I apologize to all eight of you who are cutters, but didn't we get over this in 1997, or something? Like, or even maybe 2004; I'll give you 2004, that's when that Panic At the Disco was all the rage, right? They made me want to cut myself, too. I understand."
"Like, her whole class calls her "chubby" or "fleshy" or talks about how she strains against her sweaters, and what the fuck kind of sweaters is she buying, DOLL SWEATERS MEANT FOR AMERICAN GIRLS? Like, 119 pounds doesn't strain against anything. 119 pounds barely allows a person to donate blood!"
FYI: 119 pounds är lika med 54kg
FYI2: Jag har läst Men tiden går och den där Rape (A Love Story! Yay!). Inte imponerad. Lite svimfärdig blev jag av alla svaga kvinnor. Möjligtvis kan jag ha fått lite akut blodbrist också.
No comments:
Post a Comment