Min fredagkväll

Ikväll ska vi laga tomatsoppa med Olga. Sedan ska vi dricka glögg och fundera över hur låtlistan kommer att se ut på måndag. Det blir säkert jätteintressant för alla inblandade så istället tänkte jag bjuda på ett inlägg om förra veckans fredag. Det hände saker och jag var tvungen att skriva ner. Sedan sparade jag det till bloggfattigare tider. Enjoy!

Min kollega gick runt och pratade för sig själv hela kvällen. Jag hade flera teorier men sist och slutligen bestämde jag mig för att han övar sig på finska och att rösterna i hans hörlurar antagligen är någon slags språkkurs.

Ni vet den där skräcken när man är och handlar och ska ta en mjölk åt sig och så öppnar man skåpet och så ÄR DET EN MÄNNISKA DÄRINNE?! Med mjölken!!! Jag var den människan i fredags. Jag lyfte saker och plockade saker i hyllor och det är ett helt okej jobb kan jag berätta. Ganska kallt, men trevlig atmosfär (inga kunder). Min kollega (en annan) kom in och visade var saker skulle vara och plockade med sig saker som hörde till ost- och köttdisken. Med sig hade hon en baby. Det ni måste förstå om det här jobbet är att efter ett tag slutar man helt att ifrågasätta sån här Random Crazy Shit som händer och bara "jaha okej, vi gör såhär idag". Vid det här laget är det redan ganska trångt i mjölkskåpet (eller vaddetnuheter på svenska) och medan kollegan svischar upp några filburkar i hyllorna så lyfter jag några tunga mjölkkorgar samtidigt som jag anstränger mig för att inte trampa på babyn (!) som kan krypa och nästan gå. Sedan får kollegan ett brådskande ärende någon annanstans i butiken och där står man då, i ett mjölkskåp i en butik någonstans i utkanten av Helsingfors, ensam med en baby som vägrar släppa taget om en Risifruttiburk. (WHEN DID I SIGN UP FOR THIS??) Det tog exakt 12 sekunder före den började skrika.

Min kollega (han med rösterna, inte babyn) satt i kassan ett tag tills han ropade på mig, som kollade datum på yoghurtburkar eller något annat lika viktigt, att komma och ta över en stund. Orsaken var att han var upptagen med att hålla i en snattare tills väktaren skulle komma. Snattaren var en ca. 40-årig man och verkade lugn om än obehagligt oberäknelig (läs: extremt påverkad). Det var ingen kö vid kassan, bara en kund, en tant som hälsade vänligt och när jag mumlade något ursäktande som skulle tolkas som "ursäkta att du har fått vänta lite pga hela den här snattningsincidenten här bredvid oss" så svarade hon glatt: "ingen fara, sånt händer ibland". När hon sedan skulle betala i kortautomaten frågade hon bara helt artigt av den här knarkaren om han skulle kunna flytta på sig lite så hon kommer åt att slå in sin kod. Så han gjorde det, och hon packade lugnt ner sina uppköp. LIKE A BOSS.

(Jag försökte alltså inte ta Risifruttiburken av ungen (fast kollegan/mamman sa att jag skulle göra det!). För att a) not worth it och b) not my problem. Lite samma sak som att jag inte skulle drömma om att protestera när någon tar en 12-pack öl och springer mot dörren. "Jahha duskahadenokejjustså...")