Taivaslaulu

Jag har läst Taivaslaulu av Pauliina Rauhala.

Vilken vacker kärlekshistoria! I den traditionella meningen men också om kärleken till Gud, familjen och "det lilla livet". Om gröt, vattenpölar och morgontidningen.

" Miten on päivä menny, Aleksi kysyy. Kerromme lasten kanssa kuorona eväsretkestä, vadelmapillimehuista ja lauantaimakkaravoileivistä, rahkasammalsohvasta ja naavapartakuusesta, kuusenkäpykeosta ja kuppiin kerätyistä karpaloista. Kerromme pohjaan palaneesta hernekeitosta ja kermavaahtopannukakusta, josta tuli päiväruoka. Kerromme sohvalle levinneistä muovailuvahapötköistä. Kerromme pitkistä unilauluista ja nukkumatista, joka kiiruhtikin naapuriin. Kerromme viuhuvista nyrkeistä ja potkivista jaloista, itsestään kääntyvistä pahviympyröistä afrikan tähden pelilaudalla. Aleksi ei moiti, ei haukottele eikä käännä katsettaan vaan kuuntelee jokaisen sanan kiinnostuneena loppuun. Ai, semmoinen päivä, hyviä ja huonoja hetkiä, niin kuin meillä kaikilla monesti on, kylläpä isillä oli jo ikävä teitä. "

Ett litet minus är att språket som ibland är så avskalat, självklart och poetiskt hamnar tyvärr också ibland i vägen för berättelsen. Väldigt mycket smaksak förstås och finska är inte mitt första (eller ens andra?) språk så don't take my word for it!

Vilja och Aleksi är gammallaestadianer. De har fyra små barn under skolåldern och all slags "familjeplanering" anses syndig i den slutna religiösa gemenskapen som de vuxit upp i. 

" Yhä olemme kahden, minä ja hän, kaukana kotoa. Istumme vieretysten kolisevilla toimistotuoleilla, nojaan otsani Aleksin olkapäähän. Tämän takia jo melkein kannatti tulla raskaaksi, kuiskaan. Olisipa jonoa ja viivästynyt aikataulu. Olisipa vikoilevia koneita ja sairastuneita sairaalantätejä. "

Boken ifrågasätter kvinnans tunga roll i laestadianismen. Men den gör också mer än så. Det är ju inte bara extrema religiösa rörelser som vill kontrollera kvinnokroppen utan det är ett fenomen som finns överallt i vårt samhälle. Något som jag påminde mig om varje gång jag fick lust att ruska om Aleksi och Vilja.

"Minulla on pitkään ollut keho jolle tapahtuu, ei keho joka tekee."

Visst, laestadianismen är hård mot kvinnokroppen, men är inte också träningshetsen, bantningshysterin och den ständiga utseendefixeringen det också? Det kan verka fånigt när en utmattad Vilja bakar bullar till församlingens marknad mitt i natten "för att alla andra kvinnor klarar det också, med ett leende på läpparna". Men är inte den här mentaliteten väldigt bekant? Alla andra klarar av det. Alla andra kan göra allt samtidigt.

"  Minusta tuntuu, etten jaksa.

    Älä välitä, mulla on ihan samanlaisia päiviä.

    Tämä ei ole ohimenevä päivä, tämä on luola, jonka suuaukko on sortunut.

    On mullakin pitkiä alakulon jaksoja raskauden alussa, mutta silti tuntuu, että oon jotenkin lähempänä Jumalaa.

    Minä olen vain lähempänä kuolemaa.

    Se kuulostaa pahalta.

    Olen rukoillut sairautta, joka säästäisi hengen mutta veisi kohdun. Kohdunpoisto on suomen kielen kaunein sana. "

Tack Bokbabbel för tipset / all the hype!