Midsommarläsningen hann inte fram i tid så då läste jag Hetta istället (som jag började med för längesen), och Barclay förstås. Och lite Dorothy Sayers. Det var det första jag läst av henne och hon är ju brittisk och skriver skarpt och sådär inte för uppenbart, sådär att man måste tänka lite själv och det gillar vi ju. Problemet är att jag har läst Christie i hela mitt liv och då blir det liksom inte mer än halvbra mysterier av det hela. Annars har hon ju en helt annan stil än Christie och så men när det kommer till the mystery plots så tänker man bara på att det ju inte är någon Christienivå på dem precis... Men helt klart skön läsning för en lat dag på soffan med en massa te!
Barclay då? Jag var inte överförtjust i Utan ett ord som jag läst tidigare, men jag var fortfarande intresserad. Den här - Alltför nära - var inte så himla bra den heller. Tyvärr.
Hetta däremot, den var riktigt bra. Jag vill inte läsa böcker med huvudpersoner jag inte tycker om. Så man skulle kunna tro att jag hade problem med Michael Beard, "Nobelpristagare i fysik, en fet 53-åring som mäter 1,65 i strumplästen. En hänsynslös inbilsk man som lever på gamla meriter, och vars femte äktenskap är på väg att totalhaverera på grund av hans otrohetsaffärer; elva stycken på tre år" (säger dn.se). Men nej då. Jag gillade honom från början.
Så var det den där ungdomsromanen: Det är så logiskt alla fattar utom du. Den var inte så bra som jag hade hoppats. Men snabbläst! Och så måste man ju gilla i en ungdomsroman att:
1. Ungarna drack vin och blev lite fulla. Och det var ingen big deal.
2. Flickan miste oskulden med en typ som kanske inte var The Love of her Life och det var sådär lite halvdåligt men det var ingen big deal det heller. Mer sådär ähh och förresten har väl tonårsflickor viktigare saker att tänka på.
And over to romance... Jag gillade The Viscount Who Loved Me lika mycket som min första Julia Quinn; The Duke and I. Reformed rakes really do make the best husbands. Hah.
No comments:
Post a Comment