- Pärjäile, hän sanoi lopulta, kun ei muutakaan keksinyt.Hän ei ollut hyvä tässä empaattisen kaverin roolissa.
Jag har länge varit nyfiken på den här finska YA-trilogin som slagit igenom och översatts till en massa olika språk men det var först nu när första boken, Punainen kuin veri, kom ut i pocket som jag äntligen slog till.
Lumikki är en intressant huvudperson. Hon går andra året i gymnasiet och har själv valt att isolera sig helt och hållet från sina klasskompisar och all annan social interaktion (hon har sina orsaker, kanske inte logiska men förståeliga). Trots att det är ett extremt och ovanligt beteende så är det där utanförskapet samtidigt något som de flesta säkert kan relatera till på någon nivå.
Det är förstås alltid uppfriskande att läsa om tonåringar som beter sig som riktiga tonåringar och har väldigt icke-amerikanska attityder till sex och alkohol och sånt. Det är helt enkelt väldigt down to earth finskt. Däremot tyckte jag inte att de där sagoelementen och Snövit-symboliken var lika övertygande.
Det är alltså en thriller, helt utan övernaturliga element och kärleksrelationer, och ärligt talat så är den som thriller varken hundraprocentig eller originell men den funkar. Det var väldigt svårt att slita sig.
Sist och slutligen är det ändå inte den där droghärvan det handlar om utan det är förstås Lumikki som lär sig att bry sig om och lita på andra och min favorit var nog den något otippade vänskapsrelationen. (Även om jag fick lite "stark hjältinna"-vibbar och lite Not Like Other Girls-vibbar ibland.)
Nu ser jag fram emot att läsa tvåan och trean när de kommer ut i pocket.
No comments:
Post a Comment