Jag har läst så många bra ungdomromaner på sistone att jag känner att jag behöver Forever Young Adults lila t-skjorta med enhörningen, regnbågen och cocktailglaset. (Illustrerar de sprittiga känslor man får av en fin ungdomsroman ganska bra tycker jag!) Med "på sistone" menar jag ungefär det senaste året och de som gjort störst intryck (enhörning-i-cocktailglas-intryck) på mig är Hunger Games-trilogin (duh!), Kapitulera omedelbart eller dö och Cirkeln.
Näslings Kapitulera omedelbart eller dö är ljuvlig och råsa och igenkänningsfaktorn är hög på sina ställen. Och då hade jag aldrig någon sådan där symbiosvänskap som huvudpersonerna Mary och Lovely har i boken. Däremot hade vi nog under pre-teen- och högstadietiden med mina vänner våra egna små världar med eget språk och egna regler. Det är det som är så tilltalande med den här boken. Språket och Mary och Lovely och deras lilla värld. Ibland påminde den mig t.o.m. om min älsklingsbok Diva. Alla kapitel är döpta efter nagellacksfärger och det var det enda jag visste om den här boken före jag läste den och ärligt talat var det tillräckligt för att köpa den. Jag har inte alltid använt nagellack varje dag men jag har alltid använt nagellack. So when did forever start? undrar ni kanske och jag svarar att jag uppskattar HG-hänvisningen och att det var ungefär i femte klass med svart. (Jag var den enda i hela skolan med svart nagellack! Jag hade också en faiblesse för hipsterglasögon (ja alltså, då var de inte hipster alls), hippiepannband och blommigt. Ja, ni förstår. Och det här var bara lågstadiet.)
Ett av mina favoritställen i boken är när Mary ska göra grupparbete med några idioter (hennes ordval) ur hennes klass. Jag vill inte låta högfärdig men herregud alltså have I been there!! Jag kommer att tänka på ett grupparbete vi gjorde i högstadiet som jag tror kan ha varit om Irland. Hemma vid köksbordet berättar jag suckande åt mina föräldrar om resten av gruppen och hur de efter att vi (jag) delat ut uppgifterna åt alla rusade till datasalen för att ta reda på mer om "sport i Irland" eller vad det nu kan ha varit jag ansåg var på en okej nivå. I slutet av lektionen förklarar de att de inte hittat något om sport och får de skriva om musik istället? Jag vet inte var jag hittade tålamodet men jag antar att jag inte hade något hopp om dem från första början heller så jag svarade snällt att jo det passar bra. Jag minns att mamma och pappa skrattade när jag berättade vad jag ska skriva om. Historia, politik och religion. "Om inte jag gjorde det skulle det bara bli skit." Precis så var det.
Vi har grupparbete. Jag sitter med en stickad basker på mig. Det är en protest mot min grupp. Tyvärr fattar ingen att det är en protest att jag har baskern på mig. Men det är det.
Vi ska göra att arbete om kommunismen och vi får själva välja hur det ska gå till. Det går till så att tre personer tjafsar och en person (jag) väntar på att lektionen ska ta slut.
Cirkeln då, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, är faktiskt precis så spännande som alla säger. Jag hade höga förväntningar och blev positivt överraskad. Väldigt verklighetstrogen också, om vi ska göra samma slags jämförelse med egna högstadietiden här och bortse från häxkonsterna. Om vi ska jämföra våra sextonåriga selfs med huvudpersonerna (och det gör vi ju) så kan jag meddela att jag var en Minoo i veckorna och en Vanessa på helgerna. Lite av en Linnea också ibland kanske.
En grej som jag har läst i någon intervju med författarna är att de tycker om små detaljer som gör att man kan läsa om en bok och hitta saker man missat tidigare. Det här har de lyckats med i Cirkeln och jag fick många aha-upplevelser när jag läste om delar av boken. Kul!
Andra delen i Engelsforstrilogin om tonårshäxorna kom ut igår. Vill läsa nu! Jag är mest intresserad av två saker, jag hoppas att åtminstone få läsa om en av dem i den här boken:
1. Vanessas kärleksliv. Jag tror ju att jag vet vad som kommer att hända så därför är det extra spännande.
2. Ida Holmström. Jag är knappast ensam om det här för there has got to be more to this girl!
Hälsningar från en som är very much in touch med sin inre femtonåring.
Näslings Kapitulera omedelbart eller dö är ljuvlig och råsa och igenkänningsfaktorn är hög på sina ställen. Och då hade jag aldrig någon sådan där symbiosvänskap som huvudpersonerna Mary och Lovely har i boken. Däremot hade vi nog under pre-teen- och högstadietiden med mina vänner våra egna små världar med eget språk och egna regler. Det är det som är så tilltalande med den här boken. Språket och Mary och Lovely och deras lilla värld. Ibland påminde den mig t.o.m. om min älsklingsbok Diva. Alla kapitel är döpta efter nagellacksfärger och det var det enda jag visste om den här boken före jag läste den och ärligt talat var det tillräckligt för att köpa den. Jag har inte alltid använt nagellack varje dag men jag har alltid använt nagellack. So when did forever start? undrar ni kanske och jag svarar att jag uppskattar HG-hänvisningen och att det var ungefär i femte klass med svart. (Jag var den enda i hela skolan med svart nagellack! Jag hade också en faiblesse för hipsterglasögon (ja alltså, då var de inte hipster alls), hippiepannband och blommigt. Ja, ni förstår. Och det här var bara lågstadiet.)
Ett av mina favoritställen i boken är när Mary ska göra grupparbete med några idioter (hennes ordval) ur hennes klass. Jag vill inte låta högfärdig men herregud alltså have I been there!! Jag kommer att tänka på ett grupparbete vi gjorde i högstadiet som jag tror kan ha varit om Irland. Hemma vid köksbordet berättar jag suckande åt mina föräldrar om resten av gruppen och hur de efter att vi (jag) delat ut uppgifterna åt alla rusade till datasalen för att ta reda på mer om "sport i Irland" eller vad det nu kan ha varit jag ansåg var på en okej nivå. I slutet av lektionen förklarar de att de inte hittat något om sport och får de skriva om musik istället? Jag vet inte var jag hittade tålamodet men jag antar att jag inte hade något hopp om dem från första början heller så jag svarade snällt att jo det passar bra. Jag minns att mamma och pappa skrattade när jag berättade vad jag ska skriva om. Historia, politik och religion. "Om inte jag gjorde det skulle det bara bli skit." Precis så var det.
Vi har grupparbete. Jag sitter med en stickad basker på mig. Det är en protest mot min grupp. Tyvärr fattar ingen att det är en protest att jag har baskern på mig. Men det är det.
Vi ska göra att arbete om kommunismen och vi får själva välja hur det ska gå till. Det går till så att tre personer tjafsar och en person (jag) väntar på att lektionen ska ta slut.
Cirkeln då, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, är faktiskt precis så spännande som alla säger. Jag hade höga förväntningar och blev positivt överraskad. Väldigt verklighetstrogen också, om vi ska göra samma slags jämförelse med egna högstadietiden här och bortse från häxkonsterna. Om vi ska jämföra våra sextonåriga selfs med huvudpersonerna (och det gör vi ju) så kan jag meddela att jag var en Minoo i veckorna och en Vanessa på helgerna. Lite av en Linnea också ibland kanske.
En grej som jag har läst i någon intervju med författarna är att de tycker om små detaljer som gör att man kan läsa om en bok och hitta saker man missat tidigare. Det här har de lyckats med i Cirkeln och jag fick många aha-upplevelser när jag läste om delar av boken. Kul!
Andra delen i Engelsforstrilogin om tonårshäxorna kom ut igår. Vill läsa nu! Jag är mest intresserad av två saker, jag hoppas att åtminstone få läsa om en av dem i den här boken:
1. Vanessas kärleksliv. Jag tror ju att jag vet vad som kommer att hända så därför är det extra spännande.
2. Ida Holmström. Jag är knappast ensam om det här för there has got to be more to this girl!
Hälsningar från en som är very much in touch med sin inre femtonåring.
