Jag har äntligen läst ut den. Jag tyckte så mycket om den så varför tog det så länge? Jag ska försöka förklara. Det jag tyckte om var språket, stämningen, miljön och sjön och skolan och den iskalla spänningen som finns där hela boken igenom (och latinet var ett stort plus förstås!). Problemet är när man ser på deckaraspekten, mysteriet alltså, det var så förutsägbart att jag kan inte minnas en enda twist eller turn som jag inte hade väntat otåligt på sedan 50 sidor tillbaka. Inte själva handlingen i sig utan den där gåtans lösning, ni vet, den som betyder ungefär allt i en deckare och som kan få en att bli så otroligt irriterad på trögheten hos vissa huvudpersoner. Ett stort plus får vår kära hjältinna dock för att hon när hon märker att någon vill henne illa genast tar sin lilla dotter under armen och för henne långa vägar bort för att bo med sin pappa tills allt är utrett. Seriously, det här borde fler huvudpersoner i liknande böcker fatta!
Jag har också stora problem med att någon blir oskyldigt anklagad för någonting. Och så en såndär sjuk dyrkan och ett beroende av en karismatisk och dominant vän som tonårsflickor ofta har i böcker. Jag gillar inte alls för det går alltid dåligt och jag kan inte identifiera mig det minsta.
En annan sak som blev lite för mycket. Det där hur allt hänger ihop med precis allt annat. Kan bli lite för mycket. Kate Morton har en tendens att göra så också (men inget vi inte kan leva med för hennes böcker är truly awesome!).
No comments:
Post a Comment