Igår kväll tittade jag på Iholla (varsågod för länk, Nessie). Andra säsongen började i måndags och jag har sett alla fyra första avsnitt och är nu totally hooked. Förstår inte hur jag kan ha missat hela första säsongen.
Så gör man bra reality tv. Det är personligt och privat utan att vara hånfullt och elakt. Man känner igen sig, man sympatiserar, man märker att också människor med väldigt annorlunda liv kan ha liknande tankar och behov som en själv. Jämför då med någon fucking Big Brother, som verkar vara gjord för att få tittaren att bunta ihop och ta avstånd från t.ex. tja... kvinnor med silikonbröst. Lågutbildade unga män. Finlandssvenskar. You name it.
"Ja mä aion tehdä jotain ihan sairasta. Aion leipoa sille vittu piirakan - taikapiirakan, jonka vuoksi hän kuin ihmeen kaupalla hylkää kaiken muun ja lähtee mun kanssani asumaan paratiisisaarelle.
Leivon ihan hyviä piirakoita, mutta en ehkä ihan niin hyviä."
Så gör man bra reality tv. Det är personligt och privat utan att vara hånfullt och elakt. Man känner igen sig, man sympatiserar, man märker att också människor med väldigt annorlunda liv kan ha liknande tankar och behov som en själv. Jämför då med någon fucking Big Brother, som verkar vara gjord för att få tittaren att bunta ihop och ta avstånd från t.ex. tja... kvinnor med silikonbröst. Lågutbildade unga män. Finlandssvenskar. You name it.
(Hugo says BRING ON THE AWESOME.)
Sedan tittade jag på Vera Stanhope också, som pappa tipsade om. Den var så spännande på sina ställen att man nog inte borde se strax före man går och sova. (Jag menar jag.)
No comments:
Post a Comment