Crazy train!

I aim an uppercut low, below her bellybutton. My fist sinks into her flesh, forcing a heavy breath from her mouth that I feel against my ear. As she gasps, I sweep-kick her legs out from under her, and she falls hard on the ground, sending dust into the air. I pull my foot back and kick as hard as I can at her ribs.

Det finns luckor i den här boken. Den är lite hålig. I karaktärernas utveckling till exempel. Och den här dystopivärlden känns inte sådär hundraprocentigt genomtänkt. Dessutom kunde det hända att jag mitt i en scen började fundera att var är vi nu och hur gick det här till och plötsligt är den här scenen slut jaha okej.

Men alltså jag kunde inte sluta läsa. Det händer saker hela tiden och det är så underligt fascinerande. Jag kan förstå hajpen även om jag är långt ifrån helsåld. Jag känner mig lite som Tris när hon som nybliven "initiate" väljer att springa och hoppa på det där tåget medan det är i rörelse för att ... why not? Vet inte vart vi är på väg och vad vi ska göra men åtminstone så är det ju bra fart på och mycket action.

Det där citatet är från en slagsmålsscen (ehh, no shit) som sådär i korthet går ut på att Tris får chansen att slå ner en tjej som har varit elak mot henne. Älskar att hon faktiskt slår ner henne och att blodet strittar och att hon inte ens ångrar sig efteråt. Wish fulfillment literature för tonårstjejer. Mycket sånt i den här boken.

Skulle annars vara kul att analysera hennes förhållande till Four också. Det där med hur hans första instinkt är att skrämma henne för att rädsla är så sexigt och allt det där. Oj oj oj här finns liksom att ta av...

Ser fram emot att läsa resten av trilogin. Tredje boken kom ut nyligen så det var ju väldigt bra timing av mig. Filmen kommer i mars.  

Det är underhållande och snabbläst och dessutom - konstigt nog - en bok som jag gärna skulle diskutera.

For Darkness Shows the Stars

Post-apocalyptic young adult science fiction Jane Austen (Persuasion) dystopia. Typ.

Låter fantastiskt, eller hur? Persuasion är min favorit-Austen och en av mina absoluta älsklingsböcker så jag var väldigt nyfiken på den här. Den har fått nästan uteslutande bra kritik.

Handlingen går ungefär såhär: För ett par hundra år sedan blev det krig och katastrof och elände. En stor del av orsaken var att en del av befolkningen höll på med hardcore genmanipulering för att få barn med superkrafter. Andra tyckte att det var helt fel och att man borde nöja sig med vad Gud har gett en och bla bla bla. Till sist gick det snett för de experimentella typerna och en hel generation blev reduced - mentalt handikappade. De där "naturliga" typerna - ludditerna - som hade hållit sig undan allt vad laboratorium och nyfikenhet heter bestämde sig då för att av Guds godhet ta sig an de här reducerade (dvs. använda dem som slavar). Efter några generationer av reducerade så händer det plötsligt något: reducerade människor får barn som inte är reducerade. De kallas posts (post-reduction) och Captain Malakai Wentforth (jep!) är en av dem. De "jobbar" fortfarande för ludditerna (alltså de är slavar) men är lika klipska och kapabla som vilken luddit som helst. Captain Wentforth, innan han blev kapten, bodde och arbetade på Elliot Norths pappas gård. Han och Elliot var bästa vänner och kära och han ville att de skulle rymma tillsammans och hon ville inte pga ansvar över så många posts och reduced och gården och dessutom är pappan och storasystern inte till någon hjälp alls. Nåja, sedan råkar Wentforth komma tillbaka till stan pga viktiga kaptenärenden och Saker Händer.

Att liksom lyckas med att berätta Persuasion i en sådan här fantastisk och underlig värld, som är både välkonstruerad och fascinerande: det är imponerande. Det är väldigt tydligt att berättelsen är inspirerad av Persuasion (och den delen lyckas den bra med) men den vågar också gå sin egen väg (och den delen lyckas den också bra med). Captain Wentforth är t.ex. riktigt oförskämd mot Elliot och beter sig illa på ett sätt som Captain Frederick Wentworth aldrig skulle. Men det är okej, för det här är en egen berättelse och den är bra.

Så över till det som stör mig i den här boken, det är svårt att förklara men ungefär såhär: Man kan inte prata om någonting i en dystopivärld utan att prata om det i vår värld. Själva idén med dystopier, eller hur? I det här fallet är det slaveriet - det går liksom inte att läsa den här boken utan att dra paralleller till USAs historia med slaveri (jag tänker då främst USAs historia pga bokens/författarens ursprung men alltså det finns ju massor). I boken är det såhär: de reducerade används som slavar för att de är ointelligenta och för att de behöver bli omhändertagna. Och så är det på riktigt - i boken. Problemet är inte att de är slavar, problemet är att de inte har det bra just på Elliots pappas gård. När Elliot sköter om gården (hon är mycket bättre på det) så är alla glada och nöjda, också slavarna. Och såhär är det i riktiga världen: inte så länge sedan alla icke-vita ansågs vara mindre intelligenta och det användes som en ursäkt för slaveriet. Jag anklagar inte boken för något och jag drar inga slutsatser (för den berättar ju bara om verkligheten i Elliots värld), det här är bara en högst personlig känsla: jag är inte riktigt okej med hur slaveriet beskrivs i den här boken.

Det påminner mig om liknande issues jag har haft med andra dystopier. När jag läste Fahrenheit 451 så störde det mig att i det hemska samhället som beskrivs där finns ingen konst utom abstrakt konst! Jag drar förhastade slutsaster här förstås men det känns ändå som att vadå, är inte abstrakt konst också konst? Och Bradbury beskrev ett samhälle där föräldrar inte brydde sig om sina barn längre och som ett exempel på det här nämner han att kvinnor väljer att föda barn med kejsarsnitt för att de är helt enkelt så - jag vet inte - lata och själviska?! Ja ja, det här är detaljer och vi kan välja att tolka dem hur vi vill men ni förstår kanske vad jag menar med hur tricky det faktiskt är med dystopier. Därför också sjukt intressant, eller hur? Oh yeah.

Nu måste jag avsluta det här inlägget (thank god!) och gå på öl. 

Blood Red Road

Blood Red Road är första boken i Dust Lands-trilogin av Moira Young. Det första man lägger märke till är språket. Det är talspråk och sparsamt och lite sisådär med grammatiken och det ger ju en viss känsla redan från första sidan.

Jag tyckte inte om den i början. Jag hade stora problem med Saba, huvudpersonen som försöker rädda sin tvillingbror (som blivit bortrövad av apokalypsens fyra ryttare (typ)). Det är inte det att hon är känslokall (och skulle utan tvekan kunna offra sin lillasyster för att få sin bror tillbaka). Det gör henne bara intressant. Mitt största problem är - och det här gäller allt jag läser: ointelligenta huvudpersoner.  

Särskilt när jag måste vara inne i deras huvud!

Det är alltså förstapersonsperspektiv här. Och jag ska vara tydlig här: det är jag som är extremt känslig (it's not you - it's me) och när jag väl kommer in i berättelsen och börjar tycka om den så har jag plötsligt svårt att komma med konkreta exempel.

(Egentligen är det kanske just i hennes lite "dumma" envishet som hon mest liknar Katniss men jag hade aldrig några problem med Katniss. Men nej, det är nog inte det. Katniss är ändå en reflekterande människa. Medan Saba är mer "OMG I just realized my sister never actually asked to be born oops sorry for making your life hell my bad!".)

Nu känner jag mig ungefär lika emotionellt hämmad som Saba här då det jag egentligen vill ha sagt är att jag tyckte om boken! För jag trivdes väldigt bra i den här världen när jag väl kom in i den. En postapokalyptisk dystopivärld med westerninfluenser. Droger, våld och en slags krypande, kuslig ondska. Ett gäng hästburna krigarkvinnor (hell yeah!). Och så Jack, förstås, Jack!

Wise man sees that, he turns around an gits the hell out as fast as he can.

But we ain't turnin, I says. 

No, he says. Wisdom ain't a virtue I ever aspired to. 

Jag började faktiskt komma överens med Saba också. För visst är hon tuff. Och visst vill jag ha mer av både Saba (The Angel of Death) och Jack ("Move fast, travel light, an never tell 'em your real name"). Och om man lutar sig tillbaka och bara njuter av den här fartfyllda vilda västern-dystopin med kick ass hjältinnor och charmiga hjältar så kan man ha överseende med vissa små eller lite större saker. Men bättre än Hunger Games är den inte.

Andra boken heter Rebel Heart och kom ut i höstas. En annan bra sak med den här bokserien är att den alltid alltid får mig att tänka på den här underbara låten:

Goddammit så bra låt. Eller "gawdammit", som Saba skulle ha sagt.

PS. Book Smugglers gav den en NIA. Det var nu lite att ta i.

It sure don't look like much

He wipes his hands on a kercheef, then reaches into a deep pocket in his coat an pulls somethin out. He holds it like it's a babby bird or a feather or the most precious thing in the world. It sure don't look like much. Two bits of brown leather wrapped around lots of thin little pieces of dried old leafs or somethin.

It's a book, he says. He gives me a look like I oughta be impressed.

You don't say, I says. 

- Blood Red Road, Moira Young

Den här Saba påminner mig om någon...

The Dandelion in the Spring

Ända sedan jag läste Hungerspelen för två år sedan har jag tänkt att jag vill läsa mer dystopisk litteratur. Eller åtminstone klassikerna. Jag har läst We av Yevgeny Zamyatin (bra början!) men t.ex. Brave New World, Kallocain, Nineteen Eighty-Four, Atlas Shrugged och The Handmaid's Tale är alla olästa.

Även om jag (som ni ser) har ett par av dem på mitt nattduksbord/stol.

Min Nineteen Eighty-Four är jättesnygg, tack jag vet.

Ett intressant fenomen är alla dystopiska ungdomsromaner som kommit under de senaste åren. Trenden har naturligtvis mycket med Hunger Games-succén att göra. Jag har också tänkt läsa några av de mest populära i den här nya subgenren (eller vad man nu ska kalla det och ny är den nog inte): YA dystopia. De mest intressanta är:

Youngs Dust Lands-serie
(tydligen "bättre än Hunger Games"...?!)

Roths Divergent-serie
(den kanske mest populära och den ska bli film och första boken kom ut när Roth var 23 år gammal och hon blir 25 i år jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här förutom utropstecken!!!)

Olivers Delirium-serie
(yay vår totalitära stat har ett botemedel mot kärlek som alla får ta för sitt eget bästa - alla nöjda och glada... ELLER..?!)

Condies Matched-serie
(yay vår totalitära stat hittar den perfekta partnern för dig så inga bekymmer där... ELLER..?!)

Westerfelds Uglies-serie
(som faktiskt kom ut före Hunger Games-böckerna och handlar om en totalitär stat där alla medborgare måste genomgå en förskönande plastikoperation - yay alla vackra och nöjda... ELLER..?!)

Det här är ett pågående (evighets)projekt utan någon som helst deadline och jag kommer givetvis att blogga om mina läsupplevelser. Jag tänkte börja med Dust Lands, Divergent och de där jag har på nattduksbordet.