HOPPSAN.
Istället blir det allt på en gång. Bra va? JÄTTEBRA IDÉ!
Vi börjar med de här orden, av
Matt Haig på twitter:
How to stop time: kiss.
How to travel in time: read.
How to escape time: music.
How to fear time: write.
How to waste time: social media.
BREAKING NEWS! Elizabeth Weins (
Code Name Verity, ni vet) nästa bok - den tredje i "trilogin" om kvinnliga piloter -
Black Dove White Raven kommer ut i februari.
Beskrivning finns på amazon. Den utspelar sig i Etiopien under andra världskriget. "A story of survival, subterfuge, espionage and identity".
Åh!
Caitlin Moran har tillsammans med sin syster skrivit manus till en serie som baserar sig på deras barndom (men är försatt i nutid) -
Raised by Wolves. Moran och hennes (många!) syskon gick inte i skola och deras hemundervisnig gick (enligt Moran) mest ut på att läsa en massa böcker och se på TV. Familjen var fattig och levde på bidrag. Serien är en komedi som följer familjens okonventionella vardag.
Här är en scen ur första avsnittet där barnen åker bil med sin morfar:
Hittills har bara första avsnittet sänts
(finns på youtube!).
Jag läste
The Casual Vacancy och jag måste lägga in en bild på det inbundna omslaget för jag vet att många inte gillar men jag är speciellt förtjust i det.
Väldigt bra var den! Ni vet kanske vad den handlar om - en småstad och småstadspolitiker och intriger och familjer osv. Men vad den
egentligen handlar om är ju människor - och mänsklighet. Och det gör hon så bra, Rowling. Den har inga egentliga huvudpersoner - eller den har väldigt många - och det händer egentligen inte så mycket under stora delar av boken så det kan ta en stund att komma in i den. Det här är lite av en vilken-karaktär-avskyr-du-mest-bok och sådana kan vara jobbiga att läsa men den här blir inte det för Rowling är - som vi redan vet - en
master storyteller! Det blir ju också destu mer intressant att se vilken person man identifierar sig - eller sympatiserar - mest med. Så - berätta gärna om du har läst!
Om du har läst den - och
bara om du har läst den - gå in på
den här goodreadssidan (med spoilers!) och läs J.K. Rowlings svar på en läsarfråga. Himla bra fråga, och svar, och diskussion!
Sedan så läste jag om Tofslan och Vifslan och Mumin i
Trollkarlens hatt.
Tyckslar du om den? frågade Tofslan.
Ja, sa mumintrollet med svag röst.
Nu gråtslar du inte mersla? sa Vifslan.
Mumintrollet skakade på huvudet.
Livet är inte fridfullt, sa snusmumriken förtjust.
Bild av underbara Tofslan och Vifslan, från rättegången.
Åsa Larsson är allas älskling och jag har också läst och tyckt om alla böckerna om Rebecka Martinsson men alltså den här (
Till offer åt Molok) boken! Jag slängde den i väggen (bildligt, of course) inte bara en utan
två gånger!
Är ni spoilerkänsliga kan ni hoppa vidare till
The Cuckoo's Calling nu! (Jag avslöjar inga stora saker eller mördare och så men ändå lite mer än vad jag brukar. Ibland måste man.)
Första gången slängde jag den i väggen för att HERREGUD VARFÖR SKA HON ALLTID ENVISAS MED ATT DÖDA HUNDAR I SINA BÖCKER, VA? VA? Och det blir värre och värre för varje bok! Och det är inte bara sådär att "oj se hur grym mördaren är - nu dödade hen den där gulliga hunden" utan det är liksom hundar som vi lärt känna lika bra som huvudpersonerna och som vi
vet hurdana de
är.
Andra gången jag slängde den var när mördaren avslöjades. Alltså - en deckare kan inte förstöras av att man råkar komma på vem mördaren är tidigt i boken. Det kan fortfarande vara en bra deckare. Men. Om lösningen på mordgåtan är så uppenbar att man helatiden undrar
varför ingen kollar upp det där nu då från första början så
då - då kan det förstöra.
Men visst kommer jag att läsa nästa och visst skriver hon så jäkla
bra, den där Larsson.
- Den där åklagaren, sa kollegan från Umeå till Anna-Maria Mella i bilen på väg ut till flyget. Han var ingen skön typ.
- Hänen ej ole ko pistää takaisin ja nussia uuesti, svarade Anna-Maria sammanbitet.
- Jag förstår inte finska, vad betyder det?
- Ja, eh... att han inte är en skön typ. Gud vad det snöar nu. Få se om det ligger kvar.
Och så från en väldigt svensk deckare till en väldigt brittisk deckare.
The Cuckoo's Calling av Robert Galbraith, alltså J.K. Rowling.
Seven and a half million hearts were beating in close proximity
in this heaving old city, and many, after all, would be aching far worse
than his.
Det är mycket London, mycket Good Old Fashioned Detective Story och - mycket underhållande. Jag är ju superkritisk när det kommer till mordgåtorna och den här är ingen tia den heller (fast det är väl iofs bara Christie-briljans som når dit) men den hör heller inte helt och hållet till den där pusseldeckarkategorin; det är inte så mycket galna twists och små ledtrådar man ska plocka upp - det är mer vettigt privatdeckararbete och försök att få något nyttigt ut av alla vittnesintervjuer. Och jag gillar det. Jag gillar Cormoran och Robin också, och det är ju viktigt.
Jag skrev old fashioned och med det menar jag själva stilen, inte innehållet. För det är London på 2010-talet och inte något annat. Det största temat är berömmelse och vad det innebär för en människa att bli
supermega-känd och hur olika människor hanterar det (eller
inte hanterar det, sorgligt nog). Någon kommenterade på goodreads att det är konstigt hur pass länge det ändå tog före det kom fram att det var Rowling som skrivit den med tanke på hur stor roll hennes egna upplevelser säkert spelat i den här boken...
Mordoffret var supermodell. Här är det en av personerna som beskriver hennes kända musikerpojkvän:
It's that wounded-poet crap, that soul-pain shit, that
too-much-of-a-tortured-genius-to-wash bollocks. Brush your teeth, you
little bastard. You're not fucking Byron.
Så visst ser jag fram emot
nästa bok om privatdetektiven Cormoran Strike och hans assistent Robin Ellacott.
Nessie var här över en långhelg i mars (sådär på tal om musikerpojkvän, he he) och vi såg
Anna Calvi på
Tavastia.
Fantastiskt bra. Förstås.
Jag fick
alla låtar jag ville. Mina gamla favoriter, som t.ex. I'll Be Your Man och Desire. Nya låtar som jag var nyfiken på hur de skulle vara live, som t.ex. Piece by Piece och Bleed Into Me. Dessutom
både hennes Elviscover och hennes Springsteencover!! Så sjukt bra.
Sedan gick vi på teater med Mommo & Mofa. Vi såg
Gräset är mörkare på andra sidan på
Viirus. Jag har tyckt om det mesta jag sett på Viirus. (Fast ja - de ska alltid klä av sig.
Alltid.)
Mommo och jag hade läst boken, Mofa och Nessie hade inte. Nessie meddelade att han gärna läser boken nu efter att ha sett pjäsen. Jag var imponerad av särskilt hur bra Sofie var. Det finns många sätt man kan ha gone wrong med henne känner jag, men jag var nöjd. Ja och scenografin var utmärkt. Jag kollade just in Viirus sidor och
"Gräset är mörkare på andra sidan fortsätter på hösten". Yesss!
Mera böcker (fast nu är vi nog inne i april redan): Jag läste
The Lotus Palace - en romance som utspelar sig i Kina under Tangdynastin.
Courtney Milan tipsade och allt hon tipsar om går
direkt och ofiltrerat in på min lista så jag var tvungen.
Den här boken är lite som ett Kinderägg, 3-for-1: en välskriven och nyanserad kärlekshistoria, en spännande mordutredning och en fascinerande inblick i Tangdynastin. Alltså, jag visste
ingenting om Tangdynastin när jag började läsa och nu vet jag plötsligt en massa saker och jag har inte ens ansträngt mig! Okej, mordutredningen var inte
jättespännande, men som romance och som roman får den toppoäng.
The courtesans of the North Hamlet weren't delicate flowers begging to be rescued. They held their secrets close, and they were dangerous secrets.
And no matter how many times he's read over the Four Books and Five Classics, he couldn't seem to vanquish that bastard of an imperial exam.
To add to all of that, Yue-ying didn't want his gift and had thrown it back in his face.
So his thoughts weren't exactly orderly.
Nu är jag förstås sugen på Lins senaste bok,
The Jade Temptress...
The Scorpio Races bygger på legenden om livsfarliga, köttätande vattenhästar. (Som är en
RIKTIG LEGEND som jag inte kände till och som fanns inte bara på de brittiska öarna utan också i
Skandinavien!) (Jag har sålt den här boken redan, eller hur?)
Det är en ungdomsroman, och fantasy. Den handlar om Puck, som bor ensam med sina två bröder efter att deras föräldrar dött (death by waterhorses, of course). De bor på ön Thisby, som känns väldigt mycket som en Nordsjö-ö. (Heh he.)
"No woman's ridden in the races since they began," he says. "And this isn't going to be the year when that changes."
I
stare at Eaton and the men around him. Something about the way they
stand together is familiar, comradely. Like a herd of ponies bunched up
against the wind. Or sheep, staring warily out at the collie that means
to move them. I'm the outsider. The woman.
Uppskattar förstås den feministiska aspekten.
"You sure don't like to do anything the easy way, do you?"
"I didn't know," I start truthfully, "that it was the hard way when I started on it."
Peg plucks a piece of straw out of Dove's mane. "It's easy to convince men to love you, Puck. All you have to do is be a mountain they have to climb or a poem they don't understand. Something that makes them feel strong or clever. It's why they love the ocean."
I'm not sure that is why Sean Kendrick loves the ocean.
Peg continues, "When you're too much like them, the mystery's gone. No point seeking the grail if it looks like your teacup."
"I'm not trying to be sought."
Jag gillade också hur Pucks förhållande till hennes bröder beskrivs. För även om det finns en love story här så tar inte det förhållandet så stor plats. Pucks relation med sin bröder och Seans starka band till sin häst är minst lika viktiga.
Unreluctantly, I abandon the dish-washing, and reluctantly, I find my ratty green coat and get my hat as Finn flings open the door. Now that I know to look for it, I can see that he's crawling out of his skin with excitement. Finn never looks more excited - he just gets faster. Finns are generally slow-moving creatures.
He he.
Dory is what Mum used to call a "strong-looking woman", which meant that, from the back, she looked like a man, and, from the front, you preferred the back.
Jag har berömt Vallgård-loppisarnas bokutbud tidigare och fyndat allt möjligt från
gamla Christies till
ljuvlig The Bell Jar-utgåva. Det är främst Emmaus och det där kattloppiset (vad sjutton heter det egentligen?) jag brukar besöka.
Låt mig presentera
mina senaste fynd. Sofi Oksanens
Kun kyyhkyset katosivat är inte så ny längre men jag har inte läst den och blev jätteglad när jag hittade den
inbunden och
billig (Oksanens böcker är ju inte precis överkomliga ens i pocketform). Jag har läst två Kate Morton tidigare och gillat, det här är hennes tredje och lär innehålla (som vanligt) engelska slott, mörka hemligheter och excentriska aristokrater.
Easy av Tammara Webber är en New York Times bestseller och en av de mest kända i den nya, så kallade
"new adult"-genren. Jag har inte läst en enda new adult är lite skeptisk inställd. Men
just därför borde jag prova på. Särskilt som
Courtney Milan gillade den här. Och
alldeles särskilt för att jag hittade den i kattloppiset för 20 cent. Sist men inte minst:
Franny och Zooey, i fin svensk 60-talsutgåva. (Har inte läst den!)
Mitt nästa fynd kräver en förklaring...
En kompis och jag var helt
sjukt obsessed vid Tvillingarnaböckerna där i lågstadieåldern ungefär. Besattheten höll i sig ända till elva- tolvårsåldern när vi mest läste dem för att hånfullt kommentera de genompräktiga berättelserna och karaktärerna. Vi läste alltså
allt i serien (också Sweet Valley High-serien). Men det var
en bok som vi aldrig hittade på Korsnäsbibban och det var den allra första i serien -
Bästa vänner. Till sist tror jag att vi frågade bibliotekarien (smart idé sådär efter några års letande) och hon tog in den från ett annat bibliotek. Så vi fick tag i den till sist, och läste den, men då hade den ju redan hunnit få en slags Holy Grail-status inetsad i min hjärna så ni förstår ju att när jag såg den i Emmaus så var jag ju bara tvungen.
Visst förstår ni? Ja?
(Webcam alltså. Trollar bort inte bara diverse skavanker utan också en sisådär
femton år. Sådär så att jag ser lite ut som en long lost trilling till Jessica och Elizabeth. Hädanefter är det rött läppstift som gäller på alla webcambilder.)
Aaah - Novellix-novellerna är så crazy söta!
Jag läste
Med strömmen och - what can I say - jag gillar allt av Söderberg.
Mortimer fann dessutom mycket snart, att det är lättare att skriva protokoll än att föra dagböcker och att ett ordnat liv, delat mellan arbete, förströelse och vila, var ojämförligt mycket bekvämare och angenämare att föra än det liv i stämningar och idéer, som dittills varit hans.
Hoppas Mortimer har rätt. (Även om han visserligen senare drabbas av extrem medelålderskris och börjar längta tillbaka till sina ansvarslösa dagar och allt går åt helvete och sådär. Men annars.)
Vi såg också film med Ness.
The Heat. Den får godkänt.
Sedan såg vi ett par 80-talsklassiker.
Pretty in Pink och
Heathers. Heathers är very quotable.
Och nästa film jag bara måste se är ju
The Movie Where Katharine Hepburn Has An Abortion By Flying Into The Sun. Ni vet hur jag är med kvinnliga piloter. Filmen är
Christopher Strong (1933).
Den senaste boken jag läste var
Chime, som jag lånade från bibban pga de här recensionerna:
"I loved this book with a force of a thousand supernovas" - The Book Smugglers
"My library has no other Billingsleys. I may go throw myself off a bridge now. Why are so many shitty novels serialized, and THIS IS THE ONLY ONE OF ITSELF? I will never understand you, Universe." - Books I Done Read
Här följer en bild av pocketomslaget för jag håller med Books I Done Read om att det där inbundna ser ut lite som "Gossip Girl Goes to Amishtown".
Såhär börjar den:
I've confessed to everything and I'd like to be hanged.
Now, if you please.
I don't mean to be difficult, but I can't bear to tell my story. I can't relive those memories—the touch of the Dead Hand, the smell of eel, the gulp and swallow of the swamp.
How can you possibly think me innocent? Don't let my face fool you; it tells the worst lies. A girl can have the face of an angel but have a horrid sort of heart.
Briony är en häxa. Häxor döms till döden i hennes lilla by så ingen vet om att hon är det. Hennes styvmor visste, men hon är död. Hur hon dog är oklart. Briony har enorma skuldkänslor iaf. Hon bor tillsammans med sin pappa och sin tvillingsyster Rose. Rose är lite speciell och behöver någon som tar hand om henne dygnet runt. Det är oklart varför Rose är som hon är men Briony har enorma skuldkänslor där också. Före styvmodern dog så lovade Briony henne att alltid ta hand om sin syster.
"I don't like my shoes," said Rose.
"I'm wearing my shoes and you don't see me complain."
"You only hear a person complain," said Rose. "Not see."
How has Rose lived for seventeen years and no one has killed her, not once?
Det speciella i den här boken, det som kommer att make or break it, är språket. Briony är vår berättare och hon är dramatisk, poetisk, självföraktande, opålitlig, fräck, lite konstig och väldigt mycket
tonåring. Antingen gillar man väldigt mycket eller så funkar det inte alls. Jag hör till första kategorin. Det här är
precis min tekopp.
"At least you don't need stitches, which I fear poor Petey will need."
Poor
Petey. I'd like to say I could almost feel a tender spot for poor
Petey, but the truth is I'd rather feel at the tender spot on his head
and give it a poke.
Det är inte så lätt att beskriva handlingen, särskilt som man befinner sig inne i Brionys huvud och hennes tankar hoppar lite hit och dit. Men sådär kort: Pojke flyttar till byn. Han och Briony blir vänner. Träsket ska dräneras och de magiska varelserna som bor där blir arga. Briony måste göra något. Helst utan att någon märker att hon är en häxa. Briony känner sig skyldig för allt det hemska som hänt hennes familj.
Witches don’t look like anything. Witches are. Witches do.
Om jag ska säga någonting negativt så är det nog Brionys självförakt och hennes oförmåga att se klart när det gäller vad som har hänt åt henne och vad hon har gjort. Det blir frustrerande. Men det är säkert också meningen.
I deserved a holiday, and I deserved to dispense with the laces and
trusses expected of a clergyman’s daughter. I wore my oldest frock,
which looked remarkably like a potato sack, and I wore very little
beneath. I should never have imagined how lovely that feels. It’s most
freeing, and it gives you the delicious sense you’re on your way to
moral degeneracy. I shall soon be painting my lips and drinking gin.
Bild av träsk:
Sådärja, det var nog allt.
How very.
