Nja till Liv

Jag har läst Liv Strömquists seriealbum Ja till Liv!, Prins Charles känsla och Hundra procent fett.

Och alltså, hon är rolig, Strömquist.

Hon använder sig av genusvetenskapliga artiklar, utdrag ur veckotidningar och egna observationer för att berätta om olika fenomen och bygga upp sina argument. Det är allt från "månadens manshora" till "varför män inte kan prata om känslor och det monogama heterosexuella förhållandet är dödsdömt". Det är bitskt och roligt. Däremot tycker jag inte att analysen är så värst skarpsinnig. Strömquists politiska utläggningar blir nästan lite trångsynta ibland. Sättet hon gör narr av människor på skulle liksom lika bra gå att applicera på vem som helst.

Men ändå, ibland skrattar jag högt. Och visst är jag fortfarande nyfiken på hennes Kunskapens frukt, den som jag egentligen ville läsa men som det ännu är lång kö på.