Nu är jag här! Har städat bokhyllan ikväll och tittat på Dinosaurs on a Spaceship.
Wednesday, July 17, 2013
Wednesday, July 10, 2013
Friday, June 28, 2013
Några midsommarbilder
Såhär en vecka senare.
Midsommartraditioner och molnfri himmel. Och CHECK OUT that outfit! Very indisk gud, ja?
 |
| En midsommarpjäs |
 |
| En midsommarbrasa |
 |
| En midsommaroutfit |
Wednesday, June 26, 2013
Dödligt våld kräver Earl Grey
Jag hade just tillrett en kopp Earl Grey med honung och mjölk och satt mig ner med Mörkt motiv av Louise Penny när jag kom till den här delen:
"Peter swept aside Yogi Tea and Harmony Herbal Blend, though he hesitated a second over the chamomile. [....] But no. Violent death demanded Earl Grey."
Midsommardeckarläsningen. Och alltså det var ju inte så att jag inte skulle ha packat tillräckligt med böcker med mig. Men. Mommo visade den här boken åt mig och sa att hon hade blivit positivt överraskad och att den ger nästan lite Agatha Christie-vibbar - inte så att den är fantastiskt bra men sådär att den har lite småstadscharm och den saknar många av de där irriterande sakerna man stör sig på i nya deckare. Jag tyckte den lät bekant och visst var det på Dark Places-bloggen jag läste om den. Och det finns redan åtta böcker i serien. Jag läser gärna ett par till.
Monday, June 24, 2013
Thursday, June 20, 2013
Time Lord
Jag gör allt i sista minuten - också dom roliga sakerna, som att följa med Doctor Who på arenan. Hur jag än gör så är jag alltid två veckor efter och har alltså några timmar på mig att se avsnittet före det försvinner. Häromkvällen klickade jag igång det 23.59! Livin' on the edge!
Wednesday, June 19, 2013
For Darkness Shows the Stars
Post-apocalyptic young adult science fiction Jane Austen (Persuasion) dystopia. Typ.
Låter fantastiskt, eller hur? Persuasion är min favorit-Austen och en av mina absoluta älsklingsböcker så jag var väldigt nyfiken på den här. Den har fått nästan uteslutande bra kritik.
Handlingen går ungefär såhär: För ett par hundra år sedan blev det krig och katastrof och elände. En stor del av orsaken var att en del av befolkningen höll på med hardcore genmanipulering för att få barn med superkrafter. Andra tyckte att det var helt fel och att man borde nöja sig med vad Gud har gett en och bla bla bla. Till sist gick det snett för de experimentella typerna och en hel generation blev reduced - mentalt handikappade. De där "naturliga" typerna - ludditerna - som hade hållit sig undan allt vad laboratorium och nyfikenhet heter bestämde sig då för att av Guds godhet ta sig an de här reducerade (dvs. använda dem som slavar). Efter några generationer av reducerade så händer det plötsligt något: reducerade människor får barn som inte är reducerade. De kallas posts (post-reduction) och Captain Malakai Wentforth (jep!) är en av dem. De "jobbar" fortfarande för ludditerna (alltså de är slavar) men är lika klipska och kapabla som vilken luddit som helst. Captain Wentforth, innan han blev kapten, bodde och arbetade på Elliot Norths pappas gård. Han och Elliot var bästa vänner och kära och han ville att de skulle rymma tillsammans och hon ville inte pga ansvar över så många posts och reduced och gården och dessutom är pappan och storasystern inte till någon hjälp alls. Nåja, sedan råkar Wentforth komma tillbaka till stan pga viktiga kaptenärenden och Saker Händer.
Att liksom lyckas med att berätta Persuasion i en sådan här fantastisk och underlig värld, som är både välkonstruerad och fascinerande: det är imponerande. Det är väldigt tydligt att berättelsen är inspirerad av Persuasion (och den delen lyckas den bra med) men den vågar också gå sin egen väg (och den delen lyckas den också bra med). Captain Wentforth är t.ex. riktigt oförskämd mot Elliot och beter sig illa på ett sätt som Captain Frederick Wentworth aldrig skulle. Men det är okej, för det här är en egen berättelse och den är bra.
Så över till det som stör mig i den här boken, det är svårt att förklara men ungefär såhär: Man kan inte prata om någonting i en dystopivärld utan att prata om det i vår värld. Själva idén med dystopier, eller hur? I det här fallet är det slaveriet - det går liksom inte att läsa den här boken utan att dra paralleller till USAs historia med slaveri (jag tänker då främst USAs historia pga bokens/författarens ursprung men alltså det finns ju massor). I boken är det såhär: de reducerade används som slavar för att de är ointelligenta och för att de behöver bli omhändertagna. Och så är det på riktigt - i boken. Problemet är inte att de är slavar, problemet är att de inte har det bra just på Elliots pappas gård. När Elliot sköter om gården (hon är mycket bättre på det) så är alla glada och nöjda, också slavarna. Och såhär är det i riktiga världen: inte så länge sedan alla icke-vita ansågs vara mindre intelligenta och det användes som en ursäkt för slaveriet. Jag anklagar inte boken för något och jag drar inga slutsatser (för den berättar ju bara om verkligheten i Elliots värld), det här är bara en högst personlig känsla: jag är inte riktigt okej med hur slaveriet beskrivs i den här boken.
Det påminner mig om liknande issues jag har haft med andra dystopier. När jag läste Fahrenheit 451 så störde det mig att i det hemska samhället som beskrivs där finns ingen konst utom abstrakt konst! Jag drar förhastade slutsaster här förstås men det känns ändå som att vadå, är inte abstrakt konst också konst? Och Bradbury beskrev ett samhälle där föräldrar inte brydde sig om sina barn längre och som ett exempel på det här nämner han att kvinnor väljer att föda barn med kejsarsnitt för att de är helt enkelt så - jag vet inte - lata och själviska?! Ja ja, det här är detaljer och vi kan välja att tolka dem hur vi vill men ni förstår kanske vad jag menar med hur tricky det faktiskt är med dystopier. Därför också sjukt intressant, eller hur? Oh yeah.
Nu måste jag avsluta det här inlägget (thank god!) och gå på öl.
Handlingen går ungefär såhär: För ett par hundra år sedan blev det krig och katastrof och elände. En stor del av orsaken var att en del av befolkningen höll på med hardcore genmanipulering för att få barn med superkrafter. Andra tyckte att det var helt fel och att man borde nöja sig med vad Gud har gett en och bla bla bla. Till sist gick det snett för de experimentella typerna och en hel generation blev reduced - mentalt handikappade. De där "naturliga" typerna - ludditerna - som hade hållit sig undan allt vad laboratorium och nyfikenhet heter bestämde sig då för att av Guds godhet ta sig an de här reducerade (dvs. använda dem som slavar). Efter några generationer av reducerade så händer det plötsligt något: reducerade människor får barn som inte är reducerade. De kallas posts (post-reduction) och Captain Malakai Wentforth (jep!) är en av dem. De "jobbar" fortfarande för ludditerna (alltså de är slavar) men är lika klipska och kapabla som vilken luddit som helst. Captain Wentforth, innan han blev kapten, bodde och arbetade på Elliot Norths pappas gård. Han och Elliot var bästa vänner och kära och han ville att de skulle rymma tillsammans och hon ville inte pga ansvar över så många posts och reduced och gården och dessutom är pappan och storasystern inte till någon hjälp alls. Nåja, sedan råkar Wentforth komma tillbaka till stan pga viktiga kaptenärenden och Saker Händer.
Att liksom lyckas med att berätta Persuasion i en sådan här fantastisk och underlig värld, som är både välkonstruerad och fascinerande: det är imponerande. Det är väldigt tydligt att berättelsen är inspirerad av Persuasion (och den delen lyckas den bra med) men den vågar också gå sin egen väg (och den delen lyckas den också bra med). Captain Wentforth är t.ex. riktigt oförskämd mot Elliot och beter sig illa på ett sätt som Captain Frederick Wentworth aldrig skulle. Men det är okej, för det här är en egen berättelse och den är bra.
Så över till det som stör mig i den här boken, det är svårt att förklara men ungefär såhär: Man kan inte prata om någonting i en dystopivärld utan att prata om det i vår värld. Själva idén med dystopier, eller hur? I det här fallet är det slaveriet - det går liksom inte att läsa den här boken utan att dra paralleller till USAs historia med slaveri (jag tänker då främst USAs historia pga bokens/författarens ursprung men alltså det finns ju massor). I boken är det såhär: de reducerade används som slavar för att de är ointelligenta och för att de behöver bli omhändertagna. Och så är det på riktigt - i boken. Problemet är inte att de är slavar, problemet är att de inte har det bra just på Elliots pappas gård. När Elliot sköter om gården (hon är mycket bättre på det) så är alla glada och nöjda, också slavarna. Och såhär är det i riktiga världen: inte så länge sedan alla icke-vita ansågs vara mindre intelligenta och det användes som en ursäkt för slaveriet. Jag anklagar inte boken för något och jag drar inga slutsatser (för den berättar ju bara om verkligheten i Elliots värld), det här är bara en högst personlig känsla: jag är inte riktigt okej med hur slaveriet beskrivs i den här boken.
Det påminner mig om liknande issues jag har haft med andra dystopier. När jag läste Fahrenheit 451 så störde det mig att i det hemska samhället som beskrivs där finns ingen konst utom abstrakt konst! Jag drar förhastade slutsaster här förstås men det känns ändå som att vadå, är inte abstrakt konst också konst? Och Bradbury beskrev ett samhälle där föräldrar inte brydde sig om sina barn längre och som ett exempel på det här nämner han att kvinnor väljer att föda barn med kejsarsnitt för att de är helt enkelt så - jag vet inte - lata och själviska?! Ja ja, det här är detaljer och vi kan välja att tolka dem hur vi vill men ni förstår kanske vad jag menar med hur tricky det faktiskt är med dystopier. Därför också sjukt intressant, eller hur? Oh yeah.
Nu måste jag avsluta det här inlägget (thank god!) och gå på öl.
Tuesday, June 18, 2013
Hur snabbt försvinner elen om "alla" dör?
Det är viktigt med trovärdigheten i böcker, också när de handlar om otroliga saker. Och om man ska kritisera trovärdigheten kan det vara en bra idé att, ja, faktiskt kolla upp de där sakerna själv. Mats Strandberg länkade till det här roliga blogginlägget, som handlar om boken En sekund i taget: Hallå Augustpris-juryn - strunta i GP.
(Och boken verkar spännande!)
(Och boken verkar spännande!)
Monday, June 17, 2013
Sunday, June 16, 2013
Ain't She Sweet?
Och så till någonting helt annat. I'm nothing if not diverse.
She used to be mystified by women who didn't know how to turn men on, since she could do it so easily herself. Then one day she'd realized that intelligent women relied on their brains to get ahead in the world, instead of sex. And hadn't that been a real well, duh moment?
Den här hittade jag på någon "Best Romance Novels Ever List". Och jag kan förstå varför.
Den handlar om 30-nånting-åriga Sugar Beth, som är ungefär motsatsen till alla romancehjältinnor jag någonsin har läst. Hon var den populära, rika och bitchiga tjejen i sin hemstad Parrish, Mississippi. Nu återvänder hon, fattig och misslyckad. Hon söker en värdefull tavla som hennes faster testamenterade åt henne. Alla i stan hatar henne men den som hatar henne mest är Colin Byrne, hennes gamla engelskalärare. Han är däremot en ganska typisk romancehjälte - bitter, brittisk och bor i ett slott (som råkar vara Sugar Beths barndomshem). Hon hittar inte tavlan genast och är tvungen att söka jobb i stan och en sak leder till en annan och...
"I believe I mentioned that I might have a job for you. Are you desperate enough yet?"
She nearly choked on her spit. "I figured you were funnin' me."
"I'm fairly certain I've never funned anyone."
Colin är nu en berömd författare och behöver en hushållerska till sitt stora hus. Han njuter också av att se hur dåligt det har gått för Sugar Beth och tar tillfället i akt att få se henne städa och skrubba golv. Och Sugar Beth är som sagt desperat. Hennes liv har varit fullt av misslyckanden, sorger och besvikelser.
Den blyga tjejen som Sugar Beth retade i skolan och Sugar Beths ex-pojkvän är nu gifta och jag är inte så förtjust i deras historia. Jag är heller inte alls förtjust i slutet (egentligen hela andra havlan av boken). Det blir alldeles för mycket happily ever after.
Jag gillar att boken driver lite med romanceklichéer och att både romance och skrivande är tydliga teman i boken. Avslutningsvis, några visdomsord av Sugar Beth:
When male authors write love stories, the heroine tends to end up dead.
PS. Låten.
En seriemördarroman
CUT! SPLATTER! SPLASH!
Sorry men svårt att låta bli. Snyggt omslag, ja?
Den här boken handlar om Jasper 'Jazz' Francis Dent, son till en av USAs mest kända seriemördare. Han är 17 år gammal och har bott med sin farmor ända sedan hans pappa dömdes till fängelse (för cirka 120 mord) när Jasper var 13 år. Före det bodde han med "Dear Old Dad", och ja, det är precis så fucked up som det låter. Boken börjar med att det dyker upp ett lik i Jaspers lilla småstad och han är alldeles övertygad om att det handlar om en seriemördare (han har trots allt erfarenhet på området) och han vill hjälpa polisen.
Jag var väldigt förtjust i idéen från början, och jag blev också väldigt förtjust i Jazz himself. Han är charmig (om än något manipulativ), han är som vilken tonåring som helst (som bara råkar kunna tänka som en seriemördare) och han är inte alls som sin pappa (eller..?). Hur makaber den här ungdomsromanen (oh yeah!) än är så tror jag att den har mycket som ungdomar kan känna igen sig i. Vi har förstås frågan om hur långt man kan komma från sina gener och sin uppväxt (en väldigt extrem fråga i Jaspers fall) men också intressanta tankar om hur det är att fungera i ett socialt sammanhang och hur man ska förhålla sig till sina medmänniskor. Som det här som Jazz ofta är tvungen att övertyga sig själv om:
People matter. People are real.
Det låter riktigt bra det här, eller hur? Det är tyvärr inte perfekt. Som thriller/deckare får den bara ett "helt okej"-vitsord av mig. Den blir aldrig sådär riktigt nervpirrigt spännande och det blev ingen OMG-effekt för mig när mördaren avslöjades (men jag är kräsen, tror jag). Jasper gjorde några smådumma val och jag störde mig lite på småsaker men är väldigt tacksam över att den inte gick över i min värsta pet peeve: huvudpersonen blir misstänkt och alla är emot honom. Det hände alltså inte här och det var skönt för alltså - som ni säkert kan gissa - det var väldigt nära.
Den slutar i vad vissa skulle kalla en cliffhanger men jag är mer benägen att kalla ett löfte om att det kommer att bli en serie av det här. Den ger ett tillfredsställande slut på den här berättelsen iaf och jag är nyfiken på nästa bok.
Sorry men svårt att låta bli. Snyggt omslag, ja?
Den här boken handlar om Jasper 'Jazz' Francis Dent, son till en av USAs mest kända seriemördare. Han är 17 år gammal och har bott med sin farmor ända sedan hans pappa dömdes till fängelse (för cirka 120 mord) när Jasper var 13 år. Före det bodde han med "Dear Old Dad", och ja, det är precis så fucked up som det låter. Boken börjar med att det dyker upp ett lik i Jaspers lilla småstad och han är alldeles övertygad om att det handlar om en seriemördare (han har trots allt erfarenhet på området) och han vill hjälpa polisen.
Jag var väldigt förtjust i idéen från början, och jag blev också väldigt förtjust i Jazz himself. Han är charmig (om än något manipulativ), han är som vilken tonåring som helst (som bara råkar kunna tänka som en seriemördare) och han är inte alls som sin pappa (eller..?). Hur makaber den här ungdomsromanen (oh yeah!) än är så tror jag att den har mycket som ungdomar kan känna igen sig i. Vi har förstås frågan om hur långt man kan komma från sina gener och sin uppväxt (en väldigt extrem fråga i Jaspers fall) men också intressanta tankar om hur det är att fungera i ett socialt sammanhang och hur man ska förhålla sig till sina medmänniskor. Som det här som Jazz ofta är tvungen att övertyga sig själv om:
People matter. People are real.
Det låter riktigt bra det här, eller hur? Det är tyvärr inte perfekt. Som thriller/deckare får den bara ett "helt okej"-vitsord av mig. Den blir aldrig sådär riktigt nervpirrigt spännande och det blev ingen OMG-effekt för mig när mördaren avslöjades (men jag är kräsen, tror jag). Jasper gjorde några smådumma val och jag störde mig lite på småsaker men är väldigt tacksam över att den inte gick över i min värsta pet peeve: huvudpersonen blir misstänkt och alla är emot honom. Det hände alltså inte här och det var skönt för alltså - som ni säkert kan gissa - det var väldigt nära.
Den slutar i vad vissa skulle kalla en cliffhanger men jag är mer benägen att kalla ett löfte om att det kommer att bli en serie av det här. Den ger ett tillfredsställande slut på den här berättelsen iaf och jag är nyfiken på nästa bok.
Saturday, June 15, 2013
Book Depository
Nu har jag alltså provat på Book Depository och det gick smidigt och bra. De har Free Shipping Worldwide och ofta fina erbjudanden och min Rose Under Fire var här åtta dagar efter att den skickats. (För just Rose Under Fire har de höjt lite på priset och adlibris sänkt lite på priset så för den skulle jag ändå rekommendera adlibris, som också är snabbare förstås.)
PS. Med boken fick jag ett Book Depository-bokmärke som har en lista med olika aktiviteter och hur mycket kalorier de förbränner. Läsning var ju rätt långt nere på listan. Okej... Snyggt bokmärke..? Eh. Jag läste igenom hela listan och tänkte att det måste finnas någon point med det här. Nån kul grej liksom och inte bara: "här har du din bok men kanske vi kan föreslå lite snöskottning eller firefighting (!) istället?". Till sist var jag tvungen att googla och det visade sig att Book Depository har en serie med "factmarks" med olika mer eller mindre konstiga info-grejer på. Man kan ju konstatera att jag fick det tråkigaste.
PS. Med boken fick jag ett Book Depository-bokmärke som har en lista med olika aktiviteter och hur mycket kalorier de förbränner. Läsning var ju rätt långt nere på listan. Okej... Snyggt bokmärke..? Eh. Jag läste igenom hela listan och tänkte att det måste finnas någon point med det här. Nån kul grej liksom och inte bara: "här har du din bok men kanske vi kan föreslå lite snöskottning eller firefighting (!) istället?". Till sist var jag tvungen att googla och det visade sig att Book Depository har en serie med "factmarks" med olika mer eller mindre konstiga info-grejer på. Man kan ju konstatera att jag fick det tråkigaste.
Subscribe to:
Posts (Atom)
