Finlandssvenskt

"Medan hon väntar på mörkret halvligger hon på divanen, fördriver tiden med att läsa. Efter alla dessa år, efter alla dessa decennier, efter alla dessa århundraden så finns det fortfarande böcker hon inte läst och som hon länge önskat läsa. Hon har böcker hon skaffat sig för mera än ett sekel sedan som fortfarande står ouppsprättade i hyllan, och hon har nyinförskaffade verk i välfyllda, ouppackade lådor. Och trots allt nytt finns det ändå bekanta böcker hon ständigt återvänder till."

Tänk att man kan sympatisera så mycket med en flera hundra år gammal vampyr.

Jag är lite sen med mina recensioner ("recensioner"); jag läste Svulten, av Hannele Mikaela Taivassalo för en månad sedan. Hon har ett vackert språk men det är inte bara språk, för jag kan inte riktigt med sånt. Det jag tyckte om var beskrivningarna av kött, blod, lust, hämnd och ljuva Helsingforsnätter. Det är en riktig vampyrsaga...

Ännu ett citat (om Helsingfors) jag gillade och skrev ner:

"Finns det ens en stad här; denna lilla, nya stad som så gärna ville finnas i världen, men som ändå fortfarande är rädd för att låta världen finnas i den?" 

En bok i min smak. Och ett jättesnyggt omslag! (Fast jag lånade på bibban för jag är inte riktigt så rik.) Det här är inte en bok man läser för den fängslande handlingen och sidorna bläddrar inte på av sig själva precis men det är en fascinerande värld att vara i.

Sedan läste jag Lika delar liv och luft av Sara Jungersten och den var precis tvärtom. Alltså: jag sympatiserade mer med vampyren Jorunn än jag gjorde med 30-åriga Mira, som man kanske tycker att jag borde ha mer gemensamt med. Men jag kunde inte sluta läsa. Alltså herregud, helt omöjligt. Jag vill läsa mer av Jungersten, hon är super.

Men Mira då... jag vet inte. Och kraven och förväntningarna hon hade på sig själv och beskrivningen av den lilla österbottniska hembyn dit hon flyr när hon har en livskris och allt är liksom så redigt och otillgjort för att så är det på landet. Jag är lite trött på sånt hörni. Det är överdrivet, förstås, det är meningen att det ska vara överdrivet, men jag tycker om nyanserat.

Det jag gillade hos Mira var att hon kunde vara hånfull, elak och jobbig (och där kan vi väl alla känna igen oss (eller? just me?)) och det är ganska sällan huvudpersonen får vara så "bitchig" i en bok där det ändå är meningen att vi ska sympatisera med henne.