Oooh - österbottnisk romantik!

(WHAT IS THIS SORCERY?!?!)

Om Sara Medberg i dagens Vbl.

Börje i kökssoffan

Hälsningar från en very chill lördag i Österbotten!

Inbundet

Som ni säkert kan gissa från gårdagens inlägg så köper jag inte inbundna böcker så ofta. Särskilt inte av författare jag inte läst tidigare. Men det finns ju böcker som är så lockande att jag inte vet hur jag ska kunna vänta på pocket eller att biblioteket tar in dem. Det hjälper ju inte att de är så snygga och skulle passa väldigt bra in i min bokhylla.

Book Smugglers har Books on Our Radar This Week, Smart Bitches har Hide Your Wallet. Här kommer jag med "inbundna böcker vi inte har råd med". Försök gå oklickad igenom det här inlägget, I dare you!

Att läsa den här kommer antagligen att vara lika behagligt som ett knytnävsslag i magen men samtidigt är jag övertygad om att den är alldeles oumbärlig.  

All the Rage examines the shame and silence inflicted upon young women in a culture that refuses to protect them.

Navessa Allen har skrivit en personlig och stark recension på goodreads.

New England 1892? Doctor Who meets Sherlock? Med en kvinnlig "Watson"? YES PLEASE.

Emily May:

I said in a status update that this book is basically BBC Sherlock with a paranormal twist and now, having finished the book, I stand by that description entirely. This book is so many things and all of them are good. It has all the atmosphere of a creepy Victorian mystery, all the humourous banter of BBC Sherlock; it has complex characters and wonderful writing. And most of all: it is just so damn charming.

 Awwww!

Razorhurst handlar om två tonårsflickor i 20-talets Sydney, om gängkrig, bordeller, kvinnliga crime lords, spöken och rakblad. Inspirerat av ett riktigt område i Sydney!

Book Smugglers gillar:

This novel – among other things – offers an incredible portrayal of this world and its precarious balance between feminism and misogyny, offering a skilful take on female empowerment and agency with a great pair of main female characters.

Den kom ut i Australien för ett år sedan och i USA för någon månad sedan.

Book Smugglers beskriver den som en "steampunk-ish novel set in an alternate 19th-century Seattle that follows the adventures of Karen Memery and her friends as they fight off an evil that threatens their existence".

You ain’t gonna like what I have to tell you, but I'm gonna tell you anyway. See, my name is Karen Memery, like memory only spelt with an e, and I'm one of the girls what works in the Hôtel Mon Cherie on Amity Street. Hôtel has a little hat over the o like that. It's French, so Beatrice tells me.”

Verkar vara helt i min smak.

Princess X, en serie två bästa vänner skapade tillsammans. Sedan börjar May se Princess X överallt, flera år efter att Libby dog i en bilolycka. HUR är det möjligt?

Är såååå nyfiken på den här! Och omslaget är fantastiskt. Cherie Priest skriver också steampunk (The Clockwork Century) och skräck (Maplecroft heter första boken; "combining the infamous Borden real-life crime with Lovecraft-ian horror"!).

(Kan inte bestämma vilket omslag jag gillar mer! Det vänstra, amerikanska är egentligen snyggare men jag gillar hur det brittiska är så väldigt fantasy.)

Uprooted kom ut för en vecka sedan ungefär och Goodreads är redan fullt med förtjusta recensioner, t.ex. Emily Mays:

What a magical, though strangely honest and thoughtful book.

Mmmm, låter lovande.

Inte inbunden, men illustrerad och dyr. Om hur man som kvinna kan skapa sig det liv man vill ha trots de begränsningar som finns på hur "en god kvinna" ska vara. Talvitie använder sig av tolv exempel (Pippi, Madame Bovary, Kleopatra...).

På tal om Modernista. Stora begär på den här. Jag kan bara inte riktigt förklara varför jag behöver en dyr, inbunden bok när den säkert finns i pocket (i originalspråk) för betydligt mindre summa. Dessutom förstås på bibban också.

Och den här då? OMG.

Okej jag erkänner, jag vet inte ens vad den här handlar om. Genet, who?

The Lunar Chronicles på Modernista

Annat nytt som jag såg i bokhandeln: Cinder i svensk pocket. Det är Modernista som ger ut den (och småningom också resten av serien) och många av deras omslag är ju helt genialiska medan vissa känns lite "eeh...?". Mina motstridiga tankar:

1. WOW. Alltså, Marina Bychkovas dockor.

2. Men Cinder handlar väl om en tuff tonårstjej (som råkar vara en cyborg) som räddar världen/solsystemet? Inte en hjälplös/passiv "docka". Och medan jag förstår sagoidén (Cinder är en scifi-tolkning av Askungesagan) så ser de här också lite ut som sånadär verklighetstrogna sexdockor i typ "storlek tolvåring".  Inte så fräscht.

3. Är Cinder ens vit? Någon som har läst boken och vet? Jag vet inte varför jag har för mig att hon inte är det.

4. Rätt söta är de ändå? Och effektfulla.

5. Jo, jag har Cinder i min kindle och ska läsa snart. Verkar ju vara min tekopp, helt klart.

Blödande läsare

Eftersom jag blev skuren i hos läkaren i måndags (minioperation, det gick bra) och var så duktig så så tänkte jag att kanske jag förtjänar ett litet besök på Akademen. Jag tänkte på Kaj Korkea-ahos krönika om den blödande finlandssvenska förlagsbranschen så jag plockade upp Johanna Holmströms nya.

29,90

Eeeeeeeeeeeh.

Kanske jag räddar den finlandssvenska litteraturen en annan dag. 

"They are like sweet, delicious heroin."

Jag skriver under på allt Elyse säger i sin recension av Secrets of a Summer Night.

Nytt omslag!

" Sometimes she veers into purple prose and I didn’t even care. I was like “YES KISS HER VOLUPTUOUSLY WHATEVER THAT EVEN MEANS!” "

Maskros

Jag försöker gå på långa promenader så ofta som möjligt nu när vi är mitt inne i en av mina absoluta favoritårstider: maskros.

Men den allra ljuvligaste årstiden är nog syren! Snart är den här.

Mina poäng

Tänkte summera upp helgen och ge mina poäng som ni säkert alla väntat på med spänning. 

2p Till min gamla, rosslande dator Elliott, som fortfarande är i liv trots att ESC tydligen blev lite too much (helt förståeligt) för honom då han slocknade tio minuter in i direktsändningen. Han har haft problem med rörliga bilder överlag på sistone så jag ville inte överanstränga honom utan gick och la mig med en bok. Så nej, jag såg inte finalen. Men jag har kollat sociala medier, snabbgenomgången och resultatet och let's face it - mer än så behöver man nog inte för att ha koll.

4p Till GULLE-Måns!

6p Till regnbågsflaggorna. Till alla regnbågsflaggor på Stafettkarnevalen och ESC och alldeles särskilt mycket till regnbågsflaggorna som zoomades in under Rysslands framträdande. 

8p Till Queen Conchita. The one and only.

10p Till Pertti Kurikan Nimipäivät, som inte kom till final men gjorde en fantastisk insats under semifinalen och var mina favoriter. Många andras också. Punk's not dead.

12p Till Irland, som röstade ja till samkönade äktenskap.

From today Seamus Finnegan & Dean Thomas could officially get married in Ireland! Well done Éire #WeVotedYes #WeMadeHistory

— Devon Murray (@DevonMMurray) May 23, 2015

Lovely day for a Guinness!

"Det är bara en bok."

Och diskussionen fortsätter på Bokhora.

Triggade diskussioner

Den hajpade fantasyromanen An Ember in the Ashes delar på åsikterna hos The Book Smugglers. Ana ger låga poäng och jag funderar på att skippa den för det här låter som att jag också skulle bli irriterad:  

" Speaking of women: one of the constant elements of the “worldbuilding” is how women are under rape threats all the time. I lost count of the times this threat is repeated in the novel. But here is the thing: the threat of gendered violence is wallpaper, background decoration that is used more as a shorthand for how bad things are in the Martial Empire. Who are the women getting raped? What happened to them? What are their stories? We don’t know – we never know – especially because it’s the male characters who worry about their friends getting raped, all the time. Rape here is not only used as background decoration to show how “dark” the world is but also used as motivation for the male characters. Worst of all: rape threats are continuously linked with “beauty” – a female character slave or not, should worry about that threat the more beautiful they were. As though rape is a thing that happens only to beautiful women and wasn’t directly connected to power.  "

Och det här påminner förstås om Den Där Game of Thrones-diskussionen som jag inte tänker gå in på för jag har inte sett ett enda avsnitt.

It's a fantasy world with dragons, but apparently we need to see constant sexual violence & mostly white men in power because "real life"

— Imran Siddiquee (@imransiddiquee) May 19, 2015

If your female characters have to be raped to be "interesting," examine why the same isn't said for your male characters. Also stop writing.

— Gaby Dunn (@gabydunn) May 18, 2015

Men vi kan iaf konstatera att det här är ett stort problem inom fantasy och science fiction. Jag kommer att tänka på Seanan McGuires blogginlägg från ett par år tillbaka, där hon svarar på läsarfrågan om när hennes kvinnliga huvudpersoner kommer att bli våldtagna. NÄR.

Kritiken handlar inte om att man inte ska få skriva om våldtäkt och andra svåra ämnen, kritiken handlar om sättet på vilket de här ämnena behandlas och används i boken/serien/filmen. Alltså helt vanlig litteraturkritik, eller filmkritik eller whatever. Din sliskiga kvinnoförnedrande underhållning är inte hotad av någon slags PK-maffia, trust me, ingen kommer att ta bort den, det är bara det att vi vill ha rätt att säga att den är skit.

På Bokhora länkas det idag till Karin Nykvists artikel om känsliga ämnen i litteraturen och särskilt om trigger warnings. (Det är i samband med "Knausbrattgate" (*fniss*) men man behöver inte hänga med i den för att läsa.) Trigger warnings eller content warnings är förvarningar som används på alla möjliga ställen - i blogginlägg (Boksmugglarnas recension av An Ember in the Ashes har t.ex. en trigger warning för våldtäkt), på böcker (det finns förlag som har försett sina böcker med trigger warnings) och, det som har orsakat lite mediauppståndelse, också ibland på kursmaterial på universitet. Såhär säger Karin Nykvist i Sydsvenskan:

" För mig är litteraturens viktigaste uppgift att vara en trigger. Att uppröra, beröra, få mig att se mig omkring i världen och verkligen, verkligen se den. Det gör den ofta genom att skildra det allra lägsta hos människan. Utan någon som helst warning. "

Åh, så härligt då. Good for you. Såhär kommenterade jag på Bokhoras inlägg:

Det är lätt att skämta bort trigger warnings som onödigt daltande. Jag tycker att det handlar om omtänksamhet. Någon med en historia av självskadebeteende kan bli väldigt triggad av att läsa ingående beskrivningar av det i en bok. Jag tycker att den personen ska ha en möjlighet att kolla upp trigger warnings på förhand. Så kanske hen väljer att läsa boken när hen har en bättre dag, eller kanske att läsa den i sällskap med någon annan. Med trigger warnings tar man litteratur och läsupplevelser på allvar.
Så nej, jag håller inte alls med Karin Nykvist.

Såhär beskriver Geek Feminism trigger warnings:

" Trigger warnings are customary in some feminist and other spaces. They are designed to prevent people who have an extremely strong and damaging emotional response (for example, post-traumatic flashbacks or urges to harm themselves) to certain subjects from encountering them unaware. Having these responses is called "being triggered". "

Läs gärna om historieprofessorn som beskriver hur han använder trigger warnings i sitt kursmaterial:

" As a professor, I have an obligation to my students to raise those difficult subjects, but I also have an obligation to raise them in a way that provokes a productive reckoning with the material.
And that reckoning can only take place if my students know that I understand that this material is not merely academic, that they are coming to it as whole people with a wide range of experiences, and that the journey we’re going on together may at times be painful.
It’s not coddling them to acknowledge that. In fact, it’s just the opposite. "

Och varför skulle inte samma kunna gälla för en litteraturkurs?

Kunskapens frukt

Jag har glömt att berätta att jag läste Kunskapens frukt och att det är det bästa jag har läst av Liv Strömquist. Där finns humorn jag gillade i hennes tidigare album samtidigt som det på något sätt känns mognare och vassare.

För er som har missat: Det är alltså ett seriealbum om "det som brukar kallas det kvinnliga könsorganet". Allt i det här albumet borde höra till allmänbildningen.

Läsläget: brottslingar, busungar & blonda hjältar

Läser just nu: Rulebreaker av Cathy Pegau. Tyvärr inte så bra som jag hoppades. Tråkiga bihandlingar, och huvudpersonerna beter sig inte som de erfarna brottslingar de borde vara. Och mera scifi thriller än scifi romance.

Läste just ut: Binny for Short av Hilary McKay. McKays böcker är 100% feelgood för mig. Elvaåriga Binnys värld är visserligen i kaos i början av boken (pappan har dött, familjen har stora ekonomiska problem, Binnys hund ges bort!!!) men saker ordnar sig, inte alltid som man har tänkt sig men på något sätt ordnar det sig. Jag gillar att läsa om barnens äventyr, fnissar åt sexåriga James som önskar sig hönor mer än något annat i världen (och får lära sig the hard way att fiskmåsar inte är riktigt samma sak) och som älskar sin råsa våtdräkt och är fullt beredd att klä av sig för att bevisa att han inte är en flicka varje gång någon misstar sig, och som vanligt i McKays böcker så sympatiserar jag ändå lika mycket, om inte mer, med de vuxna (Aunt Violet -the voice of reason!).

Läser snart: Simona Ahrnstedts nya romance, En enda hemlighet! Som lär ha en hjälte som är mer blond & dandy än dark & brooding. YES! Gillar blond & dandy!

Och...

Det blev ingen finalplats.

Kvällens program

OH YES.

Det är den tiden på året.

Heja Finland!

CNV, RUF och BDWR

Längesen jag bloggat om Code Name Verity (min älskling!) och Elizabeth Wein nu, eller hur? Här är en liten update i tre punkter:

1. Benjamin Alire Sáenz (Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe) använder sig också av flygmetaforer i sin recension av Black Dove White Raven. Inte riktigt lika melodramatiska som mina kanske men ändå...:

Wein takes us on quite a flight in “Black Dove White Raven.” Her takeoff is perhaps a little bumpy. But once she gets us in the air, we hold our breaths and soar. We delight in the view. And the landing? It’s smooth, almost delicate. We are a little sad to have reached our destination.

2. Gratistips!: SYNC ger ut två gratis ljudböcker i veckan hela sommaren (precis som förra sommaren). De två böckerna är alltid på något sätt relaterade. Den ena en ny ungdomsbok och den andra en klassiker eller äldre bok. Från 18.6 till 25.6 kan man ladda ner Rose Under Fire och Anne Frank Remembered. Den här veckan är det Pratchetts Dodger och Dickens Great Expectations. Jag är ju som sagt inte så bra på ljudböcker men jag funderar ändå på bl.a. Margo Lanagan (Sea Hearts / The Brides of Rollrock Island) och Jaclyn Moriarty (A Corner of White).

3. Ännu ett bevis på hur stort inflytande böcker kan ha på våra liv:

#czpMRB Reading @EWein2412 's Code Name Verity helped me believe that I could learn to fly, and now I have a pilot's license.

— Lindsay Kitson (@Lindsay_Kitson) January 24, 2015

Särskilt förstås Code Name Verity!!!

Vilseledande

Läser jag Einstein's Theory of Relativity?

Eller läser jag lesbisk scifi-romance?

VEM VET. Med mitt supersnygga kindlefodral är det svårt att säga.

Fodralet är från KleverCase (jag har det här). Boken är Rulebreaker, av Cathy Pegau.

Nu vet ni.

(E-böcker är ju praktiska om man inte vill skylta med vad man läser. Medan jag då hör till den sortens läsare som är helt HEJ INTERNET LÅT MIG BERÄTTA OM VAD JAG LÄSER I MIN KINDLE.)

"It's not about you, Pekka."

Så himla bra text hörni, om "överreagerande" feminister: 

Miksi naiset aina ylireagoi?

När feminister noterar sexism i vardagen så är reaktionerna ofta "herregud vad ni stör er på småsaker". Och nej, det är inte en specifik sexistisk reklam som är problemet. ("Hjälpsamma" män ba: "men ööh - kolla inte på reklamen då!") COULDN'T CARE LESS. Det är klimatet i vilket en sådan sexism är självklar som är problemet. IT'S NOT ABOUT YOU, PEKKA. SIT DOWN.

En liknande poäng gör Bad Astronomy-bloggaren Phil Plait i den här kolumnen: Shirtstorm. Den gången råkade det handla om Matt Taylors olyckliga skjortval.  

So yeah, it’s just a shirt.

And it’s just an ad.

It’s just a saying.

It’s just a TV show.

It’s just the Internet.

Yes, but you almost make as much as a man does.

It’s just a catcall.

It’s a compliment!

It’s just that boys will be boys.

It’s just that she’s a slut.

It’s just that your dress is too short.

It’s just that we want to know what you were wearing at the time, ma’am.

It’s just it’s just it’s just.

It’s just a death by a thousand cuts. No one cut does the deed. In the end, they all do.

Romancing the Duke

Ber om ursäkt på förhand för den här recensionen kommer att bestå av bilder och citat och några korta kommentarer på svengelska.

Först, den här fina dedikationen:

For anyone who's ever been a fan, of anything.

Som Khanh på Goodreads säger i sin recension: "Goddamn it. This book was just too fucking cute." Dare har ofta den effekten, även på de mest motvilliga cyniker. 

Dare skriver historical romance med en underbart respektlös inställning till historisk korrekthet. Den här boken handlar om Isolde (Izzy) Ophelia Goodnight, vars pappa var en berömd författare som inte lämnade en enda penni åt sin dotter att leva på. Tiden för fairy tale endings är förbi, om vi säger så. Tror hon. Den här berättelsen innehåller en hjälte (dark & brooding), ett slott (dark & ghastly), hardcore rollspelande fangirls (& boys), en hermelin vid namn Snowdrop och en hund/varg som heter Magnus. Izzys hår spelar också en helt egen roll...   

" Astonishing. In the morning, when she sat working at that table of correspondence, silhouetted by sunlight...
Her hair truly did look like an octopus.
It was the way she wore it, he thought. Or maybe the way it wore her. It all sat perched atop her head in that big, inky blob. And no matter how strenuously she pinned it, dark, heavy curls worked loose on all sides, like tentacles.
Of course, it was an entrancing, strangely erotic octopus. Ransom worried this might be how fetishes developed. "

Det bästa med Dare är att hon levererar inte bara rainbows & unicorns. Det är också väldigt mycket riktiga känslor. 

“Oh, but this gift isn’t the same as an ermine. This is property. Don’t you understand how rare that is for a woman? Property always belongs to our fathers, brothers, husbands, sons. We never get to own anything.”
“Don’t tell me you’re one of those women with radical ideas.”
“No,” she returned. “I’m one of those women with nothing. There are a great many of us.”

Touché!

"She was a gift."

"Who gives a weasel as a gift?"

"One of my father's admirers."

"I should think it was one of his enemies."

Izzy joined him in sitting on the table's edge, resigned to explaining the whole story. It made a good illustration of how her father's literary success and the public's adoration never translated into much practical benefit.

"My father wrote an ongoing saga of knights, ladies, villains, sorcerers... castles. Anything to do with romantic chivalry. And the tales were all framed as bedtime stories told to me. Little Izzy Goodnight."

"That's why Archer was expecting a young girl?"

"Yes. They always expect a young girl," she said. "The heroine of the tales kept an ermine as a pet. A fictional ermine, of course. One that was brave and loyal, and every bit as majestic, pale and slender-necked as her mistress. And this fictional ermine managed to accomplish all sorts of clever, fierce, fictional deeds, such as chewing her mistress free of bindings when she was kidnapped, for the third time, by the fictional Shadow Knight. So a devotee of my father's stories thought it would be a lovely gesture to give real-life Izzy Goodnight a real-life ermine to call her very own."

Wouldn't that be precious? the fool must have thought. Wouldn't it be marvelous and adorable?

Well, no. It wasn't, actually. Not for Izzy, not for Snowdrop.

Romancing the Duke är inte min favorit av Dare (den platsen hålls fortfarande av A Week to be Wicked) men det är, som alltid, väldigt underhållande läsning. Trots att Dare på många sätt leker skickligt med gamla stereotypa idéer i genren så smakar den här ändå lite väl mycket old skool för mig. Så den får fyra stjärnor av fem.

Här är ett citat som illustrerar rätt bra hur man fastnar i en Tessa Dare-bok:

" Bloody hell.
Somehow, he'd wound a lock of her hair about his finger. There it was. Right This Moment. And he had no recollection of doing it either.
What was he coming to, when a woman sat in his lap, he gave her a stern what-for... and ten seconds later, oopsy-daisy and la-di-dah, he went and twirled a finger in her hair?
That was not ducal behavior. It certainly wasn't normal behavior for him.
He tried to nonchalantly withdraw his finger from its embarrassing predicament, but he recoiled too quickly. The curling strand of hair tightened around his knuckle like a slipknot.
He tried again, pulling harder. Panic began to build in his chest.
Dear God, it wouldn't let him go. "

Sanning med modifikation

En till jag sträckläste!

En stillsam deckare där det inte händer så mycket men där det ligger mycket under ytan. Precis sånt som jag gillar!

Privatdetektiv. Kontakta mig om polisen inte kan hjälpa dig.

 

Kouplan är en papperslös iranier som lever i ständig skräck för polisen. Han har trasiga, urtvättade kläder, är 25 men ser ut som tolv, och han är en väldigt duktig detektiv. Pernillas sexåriga dotter är försvunnen. Hon har sina egna orsaker till varför hon inte kan kontakta polisen. 

 

Det är en ovanlig och fascinerande berättelse och det är först efter att jag slukat hela boken som jag inser hur mycket jag tyckte om den.

Jag läste om den på Sevendays för ett par månader sedan och reserverade den genast på bibban. 

Visar upp nagellacket då det råkade matcha. The Drummer is Hot av OPI. Because OF COURSE. 

Dom Howard på bilden. Men det var faktiskt min trummande pojkvän jag tänkte på när jag köpte det.

Taivaslaulu

Jag har läst Taivaslaulu av Pauliina Rauhala.

Vilken vacker kärlekshistoria! I den traditionella meningen men också om kärleken till Gud, familjen och "det lilla livet". Om gröt, vattenpölar och morgontidningen.

" Miten on päivä menny, Aleksi kysyy. Kerromme lasten kanssa kuorona eväsretkestä, vadelmapillimehuista ja lauantaimakkaravoileivistä, rahkasammalsohvasta ja naavapartakuusesta, kuusenkäpykeosta ja kuppiin kerätyistä karpaloista. Kerromme pohjaan palaneesta hernekeitosta ja kermavaahtopannukakusta, josta tuli päiväruoka. Kerromme sohvalle levinneistä muovailuvahapötköistä. Kerromme pitkistä unilauluista ja nukkumatista, joka kiiruhtikin naapuriin. Kerromme viuhuvista nyrkeistä ja potkivista jaloista, itsestään kääntyvistä pahviympyröistä afrikan tähden pelilaudalla. Aleksi ei moiti, ei haukottele eikä käännä katsettaan vaan kuuntelee jokaisen sanan kiinnostuneena loppuun. Ai, semmoinen päivä, hyviä ja huonoja hetkiä, niin kuin meillä kaikilla monesti on, kylläpä isillä oli jo ikävä teitä. "

Ett litet minus är att språket som ibland är så avskalat, självklart och poetiskt hamnar tyvärr också ibland i vägen för berättelsen. Väldigt mycket smaksak förstås och finska är inte mitt första (eller ens andra?) språk så don't take my word for it!

Vilja och Aleksi är gammallaestadianer. De har fyra små barn under skolåldern och all slags "familjeplanering" anses syndig i den slutna religiösa gemenskapen som de vuxit upp i. 

" Yhä olemme kahden, minä ja hän, kaukana kotoa. Istumme vieretysten kolisevilla toimistotuoleilla, nojaan otsani Aleksin olkapäähän. Tämän takia jo melkein kannatti tulla raskaaksi, kuiskaan. Olisipa jonoa ja viivästynyt aikataulu. Olisipa vikoilevia koneita ja sairastuneita sairaalantätejä. "

Boken ifrågasätter kvinnans tunga roll i laestadianismen. Men den gör också mer än så. Det är ju inte bara extrema religiösa rörelser som vill kontrollera kvinnokroppen utan det är ett fenomen som finns överallt i vårt samhälle. Något som jag påminde mig om varje gång jag fick lust att ruska om Aleksi och Vilja.

"Minulla on pitkään ollut keho jolle tapahtuu, ei keho joka tekee."

Visst, laestadianismen är hård mot kvinnokroppen, men är inte också träningshetsen, bantningshysterin och den ständiga utseendefixeringen det också? Det kan verka fånigt när en utmattad Vilja bakar bullar till församlingens marknad mitt i natten "för att alla andra kvinnor klarar det också, med ett leende på läpparna". Men är inte den här mentaliteten väldigt bekant? Alla andra klarar av det. Alla andra kan göra allt samtidigt.

"  Minusta tuntuu, etten jaksa.

    Älä välitä, mulla on ihan samanlaisia päiviä.

    Tämä ei ole ohimenevä päivä, tämä on luola, jonka suuaukko on sortunut.

    On mullakin pitkiä alakulon jaksoja raskauden alussa, mutta silti tuntuu, että oon jotenkin lähempänä Jumalaa.

    Minä olen vain lähempänä kuolemaa.

    Se kuulostaa pahalta.

    Olen rukoillut sairautta, joka säästäisi hengen mutta veisi kohdun. Kohdunpoisto on suomen kielen kaunein sana. "

Tack Bokbabbel för tipset / all the hype!

"I'll teach the lot and treat them just the same."

- Helga Hufflepuff

Jag joinade Pottermore (about time!) och det visade sig att jag har varit en Hufflepuff i alla dessa år.

Awww, Badger Pride!

Hufflepuff känns helt rätt men jag hade föreställt mig Gryffindor. Konstigt nog har jag aldrig tänkt Ravenclaw fast jag är rätt så bookish av mig... Inte heller Slytherin trots att jag kan vara ganska så... arrogant, ibland. Jag har liksom inte känt mig tillräckligt sjysst och hard working för Hufflepuff. Däremot är rättvisa, lojalitet och tålamod saker som jag värderar väldigt högt så sorteringshatten tyckte väl att jag har potential!

Glitterland

En recension om dagen hörni, I'm on a roll! Det här är en bok jag velat läsa länge så jag blev glad när jag såg att den fanns på bibban som e-bok.

Goodreads-recensionerna är lyriska och visst låter det spännande?:

Once the golden boy of the English literary scene, now a clinically depressed writer of pulp crime fiction, Ash Winters has given up on love, hope, happiness, and—most of all—himself. He lives his life between the cycles of his illness, haunted by the ghosts of other people’s expectations.

Then a chance encounter at a stag party throws him into the arms of Essex boy Darian Taylor, an aspiring model who lives in a world of hair gel, fake tans, and fashion shows. By his own admission, Darian isn’t the crispest lettuce in the fridge, but he cooks a mean cottage pie and makes Ash laugh, reminding him of what it’s like to step beyond the boundaries of anxiety.

But Ash has been living in his own shadow for so long that he can’t see past the glitter to the light. Can a man who doesn’t trust himself ever trust in happiness? And how can a man who doesn’t believe in happiness ever fight for his own?

Det är en ovanlig romance eftersom den berättas helt från Ash's perspektiv. Den handlar lika mycket om förhållandet mellan Darian och Ash som den handlar om hur Ash ser på framtiden och hur han lever med sin sjukdom.

" Whatever the internal mechanism that moderated the human capacity for joy, mine had long been broken beyond repair. And I knew this was a poor substitute, a base shadow cast on the cave wall, a reflection in a tarnished mirror of ordinary things like happiness, love, and hope. But there were moments, fleeting moments, lost in the responses of my body to his, when it was almost enough. And, God, I wanted, I wanted. These crumbs of bliss. "

I början undrade jag om det här perspektivet skulle leda till att Darian hamnar i rollen som Manic Pixie Dream Girl - ni vet, att han är där bara för att lära Ash älska livet och carpe diem osv. Som tur blir det inte alls så. Ash är visserligen sjukt självcentrerad och gör sitt bästa för att trivialisera förhållandet men de här är saker som har väldigt mycket att göra med hans självförakt och som han måste lära sig att överkomma för att kunna börja tro på framtiden (och ett förhållande).

Jag fnittrade högt (!) och blev till och med lite tårögd på ställen och jag rekommenderar varmt åt alla som tycker att den där beskrivningen låter intressant.

    "I gotta say, babes," he said in a nasal Essex whine, "you're giving me sutcha bedroom look."

    I stared down into his face, so close to mine. Babes? And, dear God, that accent.

    "Well," I heard myself say, "play your cards right and I might consent to do more than look."

    "Omigod, you talk like the Queen."

    I blinked. "Pardon?"

    "Are you in parliament?"

    I had the feeling I'd lost control of the conversation. "What? No. I'm a writer."

    "Omigod, really?" He sounded both impressed and bewildered, as if I'd said I went fishing on the moon.

 (Kolla t.ex. Amy Childs för genuin Essexaccent!)

Meningen med hela skiten

Jag läste ut den på under ett dygn. Nu ska jag göra alla övningarna. Hej självhjälp!

Så himla intressant att läsa om Åkestams erfarenheter. Om hennes första praktikplats där hon följde sin mentors råd: "Det bästa med att göra praktik är att man inte kan få sparken. Så säg precis vad du tycker. Säg och gör det de andra vill men inte vågar. Jag ger mig sjutton på att de kommer att vilja anställa dig efter det." (Han hade ju rätt, förstås.) Om hennes år på fancy reklambyrå i New York, där de var så oproduktiva att hon höll på att bli galen. Om vad det innebär att vara en del av en minoritet på en arbetsplats (ung och kvinna i hennes fall). Om hennes utmattningsdepression och hur hon har jobbat för att ta sig ur den.

Åkestam har jobbat i reklambranschen och gör nu sin doktorsavhandling på Handelshögskolan i Stockholm. Hennes råd och insikter passar ju verkligen inte alla men för mig var de inspirerande. För så är det ju med råd och tips och självhjälpsböcker och sånt att det som är superviktigt att höra/läsa för någon kan vara helt onödigt eller oväsentligt för någon annan.

Cuckoo Song

" Over its waters the willows drooped their long hair, bucking in the gusts as if with sobs. Against the dark surface she could make out the white waterlily buds, like small hands reaching up from beneath the surface. "

Det är fantasy, det är skräck, det är historisk fiktion (engelsk småstad på 1920-talet) och för att det är Frances Hardinge är det också helt fucking briljant.

Det är trasiga familjer i krigets skugga, det är mörka hemligheter under en polerad yta, det är människor som gör hemska saker och monster som gör hjältemodiga saker, det är såriga relationer, det är vuxna som sviker och vuxna som gör misstag och försöker igen, det är syskon som avskyr varandra men är lojala när alla andra överger, det är groteska varelser som flimrar till i ögonvrån, det är vackra och komplexa vänskapsförhållanden.

Det är också stumfilm, jazz och motorcykel med sidovagn. Och flickor som räddar världen och sig själva. Fuck yeah flickböcker!

Allt det här ryms i den här kusliga och galet fantasifulla ungdomsromanen som börjar med att elvaåriga Triss vaknar upp efter en olycka och känner att allt är lite ...  fel.

Det var hos Book Smugglers jag hittade Hardinges böcker och såhär säger de om Cuckoo Song:

" Francis Hardinge’s imagery in Cuckoo Song, moreso than any other book I’ve read from her, is flawless. Imagine teeth of thorns, and tears made of cobwebs, and porcelain dolls who scream and glower and accuse. Imagine a girl so insatiably hungry that she eats rotted apples rife with worms, and necklaces, and ribbons and pages of books. Imagine a roaring fire meant to consume a small child, and eternal winter that follows someone wherever she goes. "

PS. Jag brukar inte läsa skräck. Jag tror att det här är en sådan bok som passar också dig som inte brukar läsa skräck / fantasy / historiska romaner / ungdomsböcker.

Egenmäktigt förfarande

"Egenmäktigt blä" har jag skrivit på min Att Blogga Om-lista. He he!

Jag tror att vi alla är överens om att Ester Nilsson och Hugo Rask är riktigt obehagliga människor. Men det är säkert meningen.

Poängen är snarare deras relation. Eller alltså Esters relation till Hugo. Och att även om det råkar handla om två fullständigt verklighetsfrånvända idioter så är det själva situationen och förhållandet som är intressant. Det är trots allt en väldigt skarpsint analys.

Om ni inte orkar läsa boken så kan ni läsa den här artikeln av Ebba Witt-Brattström: Skammen är inte kvinnans. För den förklarar precis allt. Huvudpersonen Ester Nilsson menar alltså att Hugo Rask har tagit henne i anspråk och för det har han ett ansvar gentemot henne. Jag håller inte med.

Hugo Rask må vara en äcklig människa på alla sätt och vis men jag tycker inte att han har en skyldighet att förklara sig för Ester (skulle hon ens fatta?). Han har inte lovat henne någonting. Hon kan ju inte ta ett nej! Det är obehagligt. Hans diskreta avvisanden är kanske aningen fega men ska han verkligen tvingas till hårda ord? Är en annan kvinna det enda som kan övertyga Ester om att lämna honom i fred? Obehagligt.

OMG hörni - JAG är Hugo Rask!

Ugh.

The Three-Body Problem

Den här var så efterlängtad! Boksmugglarna gav toppbetyg, boken har blivit en bestseller i Kina (och när läste jag senast en kinesisk författare?), det finns en personlista i början av boken och typ 80% av alla personer är fysiker! Och så antog jag förstås att den skulle innehålla mycket fysik.

Well... De första hundra sidorna (en fjärdedel) var tråkiga. Riktigt tråkiga. Enda orsaken att jag inte la boken åt sidan var för att den skulle inlämnas till bibban och enda orsaken att jag inte gav upp var för att jag ville se vad som var så himla bra?! Ni vet den känslan. 

Sedan börjar huvudpersonen spela ett dataspel som heter Three Body. Jag gillade cirka allt som hade att göra med spelet och tyckte att det var både kul och fängslande (vag beskrivning här pga spoilerish). Sedan blir det tråkigt igen genast när vi stiger utanför den virtuella verkligheten. Personerna är platta och ointressanta. Boksmugglarna nämner det här i sin recension men gillar ändå storyn tillräckligt för att ha överseende. Jag gillar inte storyn tillräckligt. De sista hundra sidorna var lika tråkiga som de första.

Ändå har jag tittat lite på andra boken i trilogin. Konstigt nog kan jag tänka mig att testa...

En illustration av trekropparsproblemet.

17 år sedan idag

Sjutton år sedan Slaget på Hogwarts förstås. J K Rowling på twitter igår:

Loads of confused people are asking what's special about tomorrow. It's the 17th  anniversary of the Battle of Hogwarts. Just had a thought

I wonder what odds we'd get on the royal baby being born tomorrow and called Victoria?

!!!

Och visst blev det en prinsessa imorse. Väntar med spänning på namnet!

Hur firar ni idag?

Segern över Lord Voldemort alltså, inte prinsessan. (Men fira för all del prinsessan också - jag föreslår prinsesstårta och a nice cup of tea.)

Jag tänkte ha på mig mina Harry Potter-örhängen ikväll när jag går på fest (ja - igen!).

Expelliarmus!