All the Light We Cannot See

"Can we visit the ocean tomorrow, Papa?"
"Probably not tomorrow."
"Where is Uncle Etienne?"
"I expect he's in his room on the fifth floor."
"Seeing things that are not there?"
"We are lucky to have him, Marie."
"Lucky to have Madame Manec too. She's a genius with food, isn't she, Papa? She is maybe just a little bit better at cooking than you are?"
"Just a very little bit better."
Marie-Laure is glad to hear a smile enter his voice. But beneath it she can sense his thoughts fluttering like trapped birds. "What does it mean, Papa, they'll occupy us?"

En av huvudpersonerna - Marie-Laure - är blind och det är säkert delvis därför som mina klaraste minnen från den här boken är saker som: radioljud, havslukt, och så de där snäckorna i alla möjliga fantastiska former som jag tycker att jag kan känna längs med den där grottväggen under den där muren. Delvis det men delvis också att Doerr överlag är jäkligt bra på att beskriva den här världen.

Marie-Laure flydde med sin pappa från Paris till Saint-Malo när kriget började. Föräldralösa Werner och hans syster Jutta växer upp på ett barnhem i Tyskland. Från början vet vi att han också kommer att hamna i Saint-Malo och att deras vägar på något sätt kommer att korsas. Det är massor av olika trådar och teman i den här boken och säkert lika många svar på vad den handlar om. Själv tycker jag att den handlar om nyfikenhet och kunskapstörst. Att observera världen, studera mönster, ställa frågor. Det är något som Marie och Werner har gemensamt och något som förstås påverkas på olika sätt av kriget.

För allt det här är den värd ALLA mina poäng. Men. Vissa av de där trådarna som knöts ihop mot slutet höll inte riktigt samma nivå som resten av boken. Själva slutet är jag nöjd med. Det var bara vissa... spänningselement som jag tyckte var överflödiga. Definitivt bra bokcirkelsbok för det finns massor att diskutera.

  Marie-Laure shuffles along half-asleep. The road seems hardly wider than a path. The air smells like wet grain and hedge trimmings; in the lulls between their footfalls, she can hear a deep, nearly subsonic roar. She tugs her father to a stop. "Armies."
  "The ocean."
  She cocks her head.
  "It's the ocean, Marie. I promise."
  He carries her on his back. Now the barking of gulls. Smell of wet stones, of bird shit, of salt, though she never knew salt to have a smell. The sea murmuring in a language that travels through stones, air, and sky. What did Captain Nemo say? The sea does not belong to tyrants.
  "We're crossing into Saint-Malo now," says her father, "the part they call the city within the walls."

Svenska översättningen, Ljuset vi inte ser, har nyligen kommit ut också. Passlig julklappsbok.