" Med ett självförakt som djupnade ju äldre han blev och som han vid det här laget mörkt och passionerat kunde vältra sig i, ju längre han fortsatte på samma sätt medan allt fler jämnåriga blev något och blev någon och skrev om det på Facebook, ju tydligare det blev att sent höll på att bli för sent och var på god väg mot ett slutgiltigt förnedrande aldrig.
Men han var åtminstone medveten om det. Han behövde inte höra sanningen berättas för sig. Behövde i synnerhet inget likgiltigt långfinger i brevform från staten. "
Studielivsskräck: söndagsångest, blanketter och depression. Tankarna om alltings meningslöshet sänker sig över den här berättelsen lika skoningslöst som det kompakta novembermörkret.
Det är evighetsstuderande Calle och litteraturlektor Mickel som vi får följa med under de här allra mörkaste veckorna av höstterminen i Åbo. Calles kompis Pasi börjar intressera sig för en gammal opublicerad diktsamling som lär vara direkt livsfarlig att läsa. (Det här är ju på någon nivå också hysteriskt roligt och humorn i den här boken precis som i Korkea-ahos förra är verkligen 100% i min smak.) Saker spårar ur ordentligt och gamla obehagliga hemligheter kommer upp till ytan.
Det är en väldigt grabbig och gubbig roman och jag tänker att det nog också är meningen. Calles exflickvän och Mickels fru försvinner sakta men säkert ur deras liv ungefär i samma takt som allt går åt helvete. Det är som att de inte kan samexistera med de allra värsta galenskaperna. Att många av romanens teman hör ihop med (den katastrofala bilden vi har av) manlighet. Särskilt då finländska män och våldsbrott och isolation och mental ohälsa och självmord osv.
Men ändå - i början får vi en scen från Helenas perspektiv och jag hade verkligen hoppats på att få se mer av henne. Jag blev också lite besviken/förvånad över att ett par ganska stereotypa personer visade sig vara precis så stereotypa som de verkade. Sådär att jag hade kanske väntat mig mer av en twist på slutet.
Det är evighetsstuderande Calle och litteraturlektor Mickel som vi får följa med under de här allra mörkaste veckorna av höstterminen i Åbo. Calles kompis Pasi börjar intressera sig för en gammal opublicerad diktsamling som lär vara direkt livsfarlig att läsa. (Det här är ju på någon nivå också hysteriskt roligt och humorn i den här boken precis som i Korkea-ahos förra är verkligen 100% i min smak.) Saker spårar ur ordentligt och gamla obehagliga hemligheter kommer upp till ytan.
Det är en väldigt grabbig och gubbig roman och jag tänker att det nog också är meningen. Calles exflickvän och Mickels fru försvinner sakta men säkert ur deras liv ungefär i samma takt som allt går åt helvete. Det är som att de inte kan samexistera med de allra värsta galenskaperna. Att många av romanens teman hör ihop med (den katastrofala bilden vi har av) manlighet. Särskilt då finländska män och våldsbrott och isolation och mental ohälsa och självmord osv.
Men ändå - i början får vi en scen från Helenas perspektiv och jag hade verkligen hoppats på att få se mer av henne. Jag blev också lite besviken/förvånad över att ett par ganska stereotypa personer visade sig vara precis så stereotypa som de verkade. Sådär att jag hade kanske väntat mig mer av en twist på slutet.
No comments:
Post a Comment