Blodigt kaos på ett kryssningsfartyg mellan Stockholm och Åbo. Det här är sådan skräck som innehåller inälvor och hjärnsubstans sådär FYI.
Visst påmindes jag om att det här inte riktigt är min genre. (Note to self: läs Strandbergs tidigare böcker istället! Alltså utöver Engelsforstrilogin som jag förstås har läst.) Jag himlade med ögonen på ett par ställen. (Sådär som säkert många skulle göra med romance.) Men jag kunde inte sluta läsa. Så otroligt levande (och döda, he he) personporträtt. Tolvåriga Lo vars enda vapen mot världen är hånfullhet och sarkasm (kan självklart relatera very much i all den sårbara omogenheten), Marianne som är så hjärtskärande ensam, Madde ("fet men het") som lever för festkryssningarna med bästisen, och Calle och Vincent som är nästan irriterande ädla och hjältemodiga (ja, jag kan ha himlat med ögonen åt dem ett par gånger).
Älskar att det finns en karta av fartyget i början. Och alla detaljer som när en person ser något som ser ut som "små vita stenar" under en bänk om man inser att uuuäghh det är ju tänder för vi har ju sett just den där bänken i en tidigare scen och, ja, tänder tappades.
4 comments:
Jag hann aldrig läsa den här, men planerar att plocka upp den vid ett annat tillfälle.
Gör det! Och du är väl dessutom lite mer av en skräckläsare än jag också?
Haha, jag läste sträckläsare först :) Nja, läser inte så mycket skräck, mer thrillers och deckare i så fall.
Heh, ja sträckläsare är vi väl båda två i mån av möjlighet :) Deckare och thrillers är också mera min tekopp, även om det blivit lite av det på sistone också.
Post a Comment